Fartlek med Magnus ute på Djurgården idag. Himla jobbigt. Varför fortsätter man hålla på när det är sådär jobbigt att allt i huvudet säger att man ska stanna? Eftersom jag inte hittat svaret än så stannade jag. Och jag tänker på den där VM-längdtävlingen i Norge i vintras när det gick så himla dåligt för svenskarna och de kämpade och kämpade med dåligt glid i vinterdimman mitt ute i ingenstans. Varför fortsatte de när de visste att det skulle bli en mittimellanplats fast de egentligen hade medaljer i kroppen? Jag skulle stannat.
Varför fortsätter ni när det är jobbigt? När benen känns tunga och när hjärtat sakta flyttar sig uppåt halsen. När lungorna inte får plats i bröstet och när ni kämpar och kämpar men känslan säger att det går lite för tungt och lite för långsamt. Om det känns som att man flyger fram så fattar jag grejen. När det känns som att man är kung så är det jobbiga lätt. Men så känns det sällan för mig – och förmodligen för er andra med?
Om man ser till mönstret så har jag matlåda med mig en gång var tredje vecka. Matlådedagen var idag. Men fy sjutton vad tråkigt det är med matlåda! Fint upplagd mat på snyggt porslin går inte att mäta sig med blandat innehåll i en gammal glasslåda i plastpåse. Fetaostsallad med kyckling blev det i alla fall.
