Träningsglädje

Nu har jag kört sista träningspasset inför ultrahelgen i Skåne: rörlighetsträning med Magnus på UCSP. Jag är mentalt fulladdad men jag kan inte påstå att jag varken träningsladdat eller matladdat de senaste dagarna – om man bortser från att jag köpte PT-timmarna just för löpningens skull och på ett tidigt stadium berättade om Skåne och hade det som något slags mål. Nu är det bara att packa som återstår innan vi drar iväg!

Från första början var målet att springa alla 11 milen men även jag är förnuftig och vill helst komma igång med träningen ganska snart igen efter helgen – så jag har reviderat målet lite. Mycket på grund av att jag inte vill överbelasta något. Att fullfölja sträckan första dagen (ca 55km) och se hur jag mår andra dagen för att bestämma sträcka – får räcka. Häl och rygg är inget fan av långtidspåfrestning och när kroppen vill säga något bör man lyssna. Även om det är tråkigt.

På det stora hela vet jag vad jag ska packa. Saucony Triumph, backupskor (främst för att ha dag 2 – jag har nog aldrig bytt skor på de ultror jag sprungit), kläder, min Camelbak, fickpengar för att köpa glass utifall vi skulle springa förbi en kiosk eller något, Runes Energikaka som fått ny kostym (och som man numer dessutom kan prenumenrera på!) som jag fått från en PR-byrå och så några gels med roliga smaker som jag köpte i Boston. Jag har extremt svårt för att tugga på grejer när jag är ute på äventyr och helst hade jag fyllt vätskeryggan full med Pucko – men den blir så svår att rengöra.

I necessären har jag vaselin för att motverka skavsår från kläder, tejp för att motverka blodbad i skon eftersom jag har en tånagel som alltid skaver hål på granntån, en fet créme som jag badar fötterna i och sedan stoppar i supermjuka strumpor och sover i under natten och tja, vad mer behöver man? En fulladdad kamera och solkeps kanske…

Jag åt frukost med en förebild imorse. En förebild på alla sätt – dessutom äter hon föredömligt. Och det där med att äta föredömligt vill jag med. Typ såhär. Som ni ser så syftar jag inte på att äta ”lite” – utan att äta för att tanka energi som sedan kan användas. Muffins är inget effektivt bränsle. Inte Ben & Jerry’s heller. Och för mig är inte pasta det, till exempel. Jag tjuvkikade lite på vad Mia lade på tallriken och jämförde med vad jag själv plockade på mig.

Jag var nog lite mer generös med grönsakerna än jag brukar. Jag ville ju imponera lite. Ett gäng cocktailtomater, röd paprika och gurkbitar fick fylla tallriken tillsammans med skramlade ägg, keso, tonfiskröra och en bit brie. Brieosten var väl det mest omaka i det sällskapet men fett fyller en funktion och ska inte mobbas ut.  I en annan skål hade jag yoghurt med frukt, nötter och pumpakärnor och kanel. Det hade Mia med.

I ett annat samtal i en bil fram och tillbaka till ett stall ute på storstadslandsbygden med den här fina tjejen pratade vi om vad det är vi gör bara för vår egen skull. Mycket av det vi tror att vi gör för oss själva, gör vi lite grand för något annat syfte också. För att visa att vi är duktiga, stilla ett samvete eller för att det är en ”måste-grej”.

Jag skulle vilja göra mat till en sådan där grej jag verkligen gör för mig själv. För att liksom ge till mig själv – ett slags unnande av en helt annan karaktär än det man vanligen menar. Och visst, det kan ju funka med Marabou och McDonalds. Gott? Javisst. Men – inte särskilt snällt mot kroppen. Och då gör man det heller inte för hela sig själv. Så som jag uppfattar Mias matfilosofi (jag vet, jag är Miatjatig men jag kan inte låta bli) så är det för att äta för kroppens skull och för att den ska fungera.

Hjärnan, boven i matdramat, är också en del av kroppen och mer matkomplex än man kan tro. Det är inte för att vi är dåliga människor med taskig självdisciplin som vi tycker att en hamburgare låter godare än en sallad. Det är substanser i hjärnan som styr och det där är en hel vetenskap som man kan läsa i en förenklad men mycket intressant version av i böcker.

Jag vill inte utesluta sådant som hjärnan gillar. Jag vill fylla på med bra mat som är snäll mot mig, mot djur och mot natur. Fett, protein och kolhydrater – men på ett bra sätt som gagnar min kropp. Det är den jag vill äta för. Mig själv: själ och hjärta. En chokladfondant nu och då är tillåtet – men det ska vara av bra kvalitet och bra råvaror. Det känns minst lika viktigt som att en måltid har optimal sammansättning. Nu när det inte alltid är så självklart så måste jag påminna mig om det ofta – tills det blir det naturliga valet. Innan jag stoppar något i munnen vill jag veta var det kommer från och vad det innehåller för att säkerställa att det gör gott för min kropp. Det är just detta som jag åsyftar i min utmaning med att göra bra matval.

Mias frukost högst upp. Min frukost längst ner.

(…jag missade groddarna!)

Tack fina läsare för att ni bjuder in mig till era pass! Det är en övervägande majoritet Friskisambassadörer som jag fått inbjudningar från – vad ska jag dra för slutsatser av det? Att Friskis & Svettis är en organisation som uppmuntrar till glädje, gemenskap och generositet alldeles särskilt? Ja kanske. För det var väldigt gemytligt på Friskis & Svettis Hornstull som jag tränade på igår efter jobbet – tack vare Lina!

Det var en grym spinningklass jag hamnade på. Om man har fördomar om att på Friskis tränar man mesigare än på andra ställen så ska man kasta dem i sopkorgen. Det var ett tufft intervallpass och tjejen bredvid mig tränade verkligen inte som en mes!

Det märks att man blir bra på det man tränar för jag är inte i någon vidare spinningform just nu. Stående i tredje position skulle jag ha valt som gren i OS (om det funnits) om jag skulle ha satsat på något – men det krävs några pass för att få till den vanan i benen. Nu fick jag mest mjölksyra efter 1 minut och det sög rätt rejält eftersom vi skulle köra 11 intervaller på 4, 4, 2, 2, 4, 4, 2, 2, 40 sek, 40 sek och 40 sek. Mellan varje intervall hade vi hälften så lång vila som intervallen varade.

Även om benen var svaga så var kroppen pigg. Vi skulle sikta olika högt beroende på intervallängd. Under 4-minutrarna skulle vi ligga på runt 82% och under 2-minutrarna skulle vi ligga på runt 85% och på 40-sekundrarna skulle vi maxa. Och det där var inga problem. Jag siktade lite högre och försökte komma upp i 85% respektive 87-88% istället så snabbt det bara gick och ligga där intervallen ut. Och ja, jag vet att min maxpuls inte är exakt beräknad utan uppskattad till 208 slag (vilket den varit de senaste åren och det är ju inte heller korrekt) – och dessutom inte ens på cykel. Men mycket mer över 92% har jag nog nästan aldrig nått på cykel – och då har jag ändå varit totalt slut. Har förresten inte nått så mycket mer än 92% i löpning heller. Det gör ju ont att ta ut sig fullständigt. I löpning ännu mer än i en spinningsal.

Under 3 veckor i maj ska jag träna så mycket jag kan på Friskis. Jag hoppas det blir fler spinningpass. Och lite andra kul grejer som de har på sitt schema. Flex till exempel. Jag ska ju fokusera på rörlighet…

Jag och Lina