Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Jag är i Stockholm igen, tackar en fantastisk VW Touareg för enkel bilkörning i Klass 2-läge igår.
Nu på morgonen har jag träffat en PT och sippat en Bikini från Blueberry. Snart ska jag träffa en till. Det är några beslut som ska fattas: om PT, gym och en blå träningsväska från Adidas.
Eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska så finns det inte mycket till tävlingssäsong att prata om i mitt liv. Men, de flesta arrangemang jag är med i är under sommarhalvåret vilket sammanfaller med det som kallas tävlingssäsongen. Jag ska springa 55 km 2 dagar i rad jävligt snart och det tar upp en del av min tanketid. Grabbens med. Fast han är mest intresserad av maten på de gästgifverier där vi ska bo. Själv tänker jag att springa 55 km 1 dag är inte så farligt – men utmaningen ligger i att känna sig så pass fräsch att man kan göra om det dagen därpå.
Mina löparlångpass har varit rätt obefintliga sedan i somras. Jag måste dels börja träna riktigt långsamma och långa löppass, men när andra tänker att man ska vila dagen efter ett sådant, så bör jag göra om det dagen därpå. Back to backlångpass alltså. Vanligt inom ultravärlden men upplevs förmodligen som snudd på ohälsosamt i andra världar. Jag minns en kommentar som Soffan skrev till ett inlägg (minns inte vems eller var) som gick ut på att vi måste ge mer cred till våra kroppar. De klarar mer än vi tror. Samtidigt förundras jag över hur längdlandslaget kan vara så himla mycket sjuka hela tiden och när jag ställde frågan på Twitter fick jag till svar att det kanske berodde på överträning. Så på det stora hela är det lite tudelat det där. Vad vi klarar av och inte. Framför allt är det väldigt individuellt. När det gäller riktigt lugna långpass skulle många av oss kunna vara evighetsmaskiner. Om vi bara vågade.
När jag kommer hem till Stockholm ligger fokus på långa och långsamma löppass. Det spelar ingen roll om det går hur långsamt som helst. Ju långsammare desto bättre – för då kan jag hålla på längre plus att jag är pigg dagen efteråt så att jag kan göra det igen.
Om ni däremot hör till dem som gillar att tävla och har några lopp inbokade så kanske ni ska läsa det här. Det är långt kvar till sommaren. Eller inte.
Jag ska inte tråka ut er med fler skid- och restaurangbilder, för nu åker vi söderut igen. Detta blir sista inlägget med fabulös mat och livsnjutarlyx.
Gårdagen var galet bra och avslutningen helt fantastisk. Jag har ätit fantastiska middagar förut och särskilt den här veckan men gårdagskvällen på Restaurang Niesti på Copperhill var helt otrolig. Den kommer att finnas med mig länge, länge.
Vår servitör Martin charmade varje bord han serverade och vi föll alla handlöst. Vilken kille! Vilken servitör! Och framförallt – vilken mat! Helt otroligt! Det kan vara det bästa jag någonsin ätit och jag log mig genom hela middagen. Det finns inte ord nog att förklara hur fantastiskt allting var. Så jag ska sluta nu. Däremot tycker jag att ni ska fortsätta läsa hos Jessica och tycka till om spinning.
PS. Till förrätt åt jag gravad ren med ett slags hasselnötssmör, murklor och anklevermousse – en smaksensation! Till varmrätt åt jag fjällbeteslamm med savoykål, tryffel och friterad getost. Vi kunde inte bestämma vilka efterrätter vi ville ha så vi beställde in lite av varje. Hela menyn finns här.
