Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs pÃ¥ SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter pÃ¥ Balance, körs pÃ¥ löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.
Intervallupplägget var enkelt (att förstÃ¥): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hÃ¥lla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad lÃ¥ngt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för lÃ¥ngsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gÃ¥tt en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur mÃ¥nga minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dÃ¥lig pÃ¥. Där gÃ¥r gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Ãn sÃ¥ länge.