Träningsglädje

Jag firade Soffans nya blogg och egna domän med 2 pass för henne på Sportlife Östermalm. Jag checkade in bland akvariefiskarna och klev ut ett S-corepass och ett RPM-pass senare.

Soffan är ett riktigt lyckopiller och absolut den träningsblogg med mest humor. Dessutom pratar hon lite märkligt (hon sa det själv så detta är ingen mobbing!) men, det är det fler instruktörer som gör. Malmö, Norrland, nån Skånenorrmix och jag vet inte vad. Jag gillar dialekter!

S-corepasset kändes vettigt. Det var enkelt att förstå övningarna och varför vi gjorde dem. Och RPM:en? Ja, ni vet ju att jag inte är något fan av Les Mills egentligen. Men jag tokgillade låt 5 och 7 och skulle gärna haft ett helt pass bara med den här typen av musik och upplägg. Under de andra låtarna går pedalvarven lite för fort så jag hinner inte med.

Kvällens största misstag var att jag aldrig hade något vatten i min vattenflaska. Jag hann inte fylla den innan passet och jag hann absolut inte fylla den mellan passen. Den satt retfullt på cykeln helt tom och skrattade åt mig medan jag kände mig som en Saharaöken i munnen. Det är då man tänker att passet bara är 50 minuter långt och jämför det med flera timmar som man annars får för sig att träna i sträck.

Jag har enormt svårt att träna mitt på dagen. Känslan infinner sig sällan. Ni vet, den där träningsglädjen. Särskilt inte när man är i en storstad. En stad är sällan i träningsmode mellan 11 och 16 till exempel. Då är det en helt annan känsla som ligger som en filt över allt och alla.

Därför var det ohyggligt svårt att byta om strax efter lunch (läs: frukost) för att komma ut på en runda. Blev lite gladare när jag såg att det var sol ute och tänkte att visst, det kan vara skönt att springa i solsken.

Men det var fan inte enkelt.

Jag började försiktigt och gick Narvavägen ner till Djurgårdsbron. Tog vänster och följde kanalen och började springa så sakteliga. Såg några fler svartklädda löpare och många, många svartklädda konferensmänniskor. Sicksackade mig fram i början och tänkte att det minsann inte bara är barnvagnar som envisas med att gå i bredd. Vid ett tillfälle hade jag 2 dunjackor framför mig som var så breda att de tog upp hela gångvägen där de gick bredvid varandra. Personerna i jackorna var inte tjockare än vanligt folk.

När jag kommit förbi det gröna dagiset och skulle springa över till andra sidan vattnet så var bron avstängd. Mitt latmaskhjärta suckade medan löparhjärtat jublade. Så jag sprang vidare i jakt på nästa bro och försökte tänka att det i alla fall var skönt med solen.

En timme senare var jag hemma igen, kall ända in i själen även om löparhjärtat glöder. Ju jobbigare det känns innan man kommer ute – desto bättre känns det efteråt.

När jag egentligen skulle styrt kosan mot Östermalms IP satt jag fast på Essingeleden. Det rörde sig ohyggligt sakta och jag skulle – såklart – igenom hela stan. Av min NMT-premiär blev det fiasko helt enkelt. Tur att det går fler tåg.

Istället för träning har jag vilat. Först vilade jag några timmar hemma i Halmstad. Sedan vilade jag 50 mil i bilen med undantag för gasbenet, och till sist vilade jag här hemma i Stockholm medan jag lagade Björn Ferrys paj och gjorde quesadillas.

Quesadillas är superenkelt men passar inte den som går på lågkolhydrat. Man tar ett mjukt tacobröd och lägger hyvlad ost på ena halvan, viker över andra halvan och steker någon minut på varje sida. Givetvis kan man variera fyllningen. Jag hade Västerbottenost i mina och ja, de var grymt goda!