Medan modebloggarna når ikonstatus tragglar träningsbloggarna på i lerspåret. Gemensamt har de ihärdigheten, målmedvetenheten och envisheten. Men träningsbloggarna springer aldrig på röda mattor. Bland träningsbloggarna finns inga mediala piedestaler – bara inofficella klubbar för inbördes beundran.
Elin Kling är nästa kändis att få göra en gästkollektion hos HM. Elin Kling som mest gjort sig känd hos de som är insatta för att vara en bloggare. Och – visst ja – hon har dansat på TV också. Hon är ju som sagt framgångsrik bloggare. Den senaste tiden har Elin Kling hajpats i utländska tidningar på sådana där sidor där läsarna kan ”kopiera stilen” och hon har omnämnts av någon känd tv-serieskådis för att vara en häftig modeperson att se up till. Elin Kling har beskrivits som en ”it girl”.
Jag undrar inte vem som är den största ikonen inom träningsbloggsvärlden – jag undrar om det ens finns någon? Då menar jag inte vem som har den största bloggen – för störst i läsarantal är inte Elin Kling. Jag syftar på den där ikonen som är så himla cool att företagen vill ha denne som dragplåster. Många träningsbloggare bjuds på enstaka varor och tillställningar med bjudmat i utbyte mot några raders PR. Men mer värda än så är vi inte. Den dragkraft och image vi erbjuder är inte tillräcklig.
Man skulle kunna hävda att träning och hälsa är en mycket smalare nisch än mode. Givetvis är det så och ja – det i sig gör stor skillnad! Men det finns ett stort intresse för träning och hälsa, se bara på de tidningar som står på hyllorna i butik.
Det som skiljer träningsbloggarna från modebloggarna är att det inte finns någon star quality. Ingen som bloggar tillräckligt bra för att nå en bredare publik.
Jag är medveten om att det finns träningsbloggare som bloggar för sin egen skull. Som ser sin blogg som en virtuell dagbok som också är öppen för vem som helst att gå in och läsa. Det är ett förhållningssätt till sitt bloggande som är lika bra som något annat. Men – jag vet också att det finns mängder av träningsbloggare som har sitt huvudsakliga syfte att inspirera. Att skriva för andra. Och man har sin trogna läsarskara som förhoppningsvis växer i maklig takt. Och kanske växer lite mer de dagar man blir länkad från någon annan bloggare. Man får kanske produkter att recensera och blir glad när det dimper ner inbjudningar till PR-event i inboxen.
Har ni tänkt på att de största modebloggarna aldrig recenserar produkter? De finns kanske med på bild någonstans och möjligtvis i en bildtext. Exponeringen är otroligt värdefull för företagen ändå. Från bloggarnas sida finns ingen uttalad ärlighet och förklaringar till vad som är gratis och vad som är köpt. I allra bästa fall är det underförstått – om nu läsaren har koll på hur bloggande och företags marknadsföring faktiskt funkar (vilket jag är tveksam till). Å andra sidan är det heller ingen stor modebloggare som hycklar med att de får saker gratis. Det är ingen big deal. Sådant de får skickat till sig får heller inte större plats i bloggen än det förtjänar – precis som i alla tidningar.
De största modebloggarnas inlägg har likheter med artiklar ur glossy magasin. Man är noggrann med varenda detalj. Bakgrunden är stökigt där den ska vara stökig och bilderna är fixade i efterhand för skärpa och djup. Det är utstuderat och det är ofta galet snyggt och det är samtidigt lika nischat som en träningsblogg där privatlivet inte platsar bland innehållet.
De största modebloggarna får inte inbjudningar till events via mail. De får eleganta inbjudningar via post. Sådana där inbjudningar som i sin egen utformning säger att du som mottagare är viktig.
Modebloggarna är inte smartare än träningsbloggarna och passionen för sina respektive intresseområden är lika delad. Modebloggarna är däremot mer slipade och har koll på framgångsreceptet. De läser de tidningar de stilmässigt kopierar varenda dag. Träningsbloggarna i sin tur är ute och svettas i spåret och hyllas av de redan frälsta men har ingen attraktionskraft på de som inte har en vilja att bli lika ihärdiga i sin egen träning. Och frågan är om de ens vill? De bloggar som satsar på träning i form av glitter och glamour rynkas nästan på näsan åt och når aldrig till den övriga träningsbloggemenskapen. Om de nu ens vill.
Det som gör modebloggarna så heta är att de gör sig åtråvärda. Personliga men aldrig privata – precis som vi träningsbloggare. Många bilder – precis som vi träningsbloggare. Häftiga äventyr – precis som vi träningsbloggare. Men modebloggarna gör det med en helt annan finess. Det är inte innehållet som skiljer, det är hur det presenteras. Bloggar är precis som mat – man äter även med ögonen.
Med det här inlägget vill jag inte lägga någon värdering i varför man bloggar eller vilket bloggsätt som är bäst. Detta är en högst personlig jämförande analys om kommersiell genomslagskraft vilket ofta är relativt till besökarantal. Jag vet att många bloggar för sin egen skull och inte för allt i världen vill bli en träningsbloggande Sofi Fahrman. Detta inlägg syftar inte heller på dem. Samtidigt vet jag att många, mer eller mindre i hemlighet, jagar fler läsare och större exponering och undrar hur de ska göra för att nå framgång bland status och besökare.
