Träningsglädje

Jag toklängtar till nästa vecka så mycket att jag nästan spricker. Kommande veckoslut innebär slutet på en era och veckorna efter innebär skönt mellanspel på hemmaplan och en härlig tid av att bara vara. Eftersom det är omöjligt att sitta på sofflocket kommer det att bli ett big happy training camp!

Igår såg jag Halmstadgymmets nya vårschema och det ska bli kul att testa TRX i gruppträningsform. Jag var lite kritisk inför Form Friskvårds förra schema för jag tyckte det var lite tråkigt men nu finns både TRX och funktionell cirkel och en massa annat kul. Bra gjort!

Nästa vecka är fullspäckad med träning. Varierad träning! Men det är väl så det ska vara på ett training camp! Jag ska dessutom börja återuppta långlöpningen så smått. Jag har precis anmält mig till ett ultraäventyr i Skåne som är helt i min smak. Långlöpning kombinerat med flerrätters middagar i härliga människors sällskap. Men nu gäller det att skynda långsamt – så ikväll grundar jag med ytterligare yogatimmar som stärker kroppen inifrån.

Började dagen klockan 5 imorse igen. Denna gång slog jag upp mina gröna redan innan klockan ringde, bara för att somna igen och vakna supertrött när klockan väl blev 5 några minuter senare. Någon timme senare var jag på väg mot yogasalen. Igen. 1000 minuter yoga på 6 veckor är nästan 3 timmar i veckan och yogan kommer bli min allra största utmaning. Jag försöker tänka smart och gå på så många klasser som möjligt i Stockholm för att ta med mig kunskapen till min ”hemmapractice” i Halmstad.

Gårdagens klass på Omyoga hade konkurrens av en annan klass på Yogayama. Yogayamaklassen var en grundklass där man fick lära sig allt från grunden med förklaringar om hur och varför. Åh, perfekt för mig som är nybörjare tänkte jag.

Men så tänkte jag om. Jag har yogat rätt mycket egentligen. Om man tänker på alla de klasser jag gått. Jag har gått en helgworkshop i Ashtanga, en helgworkshop i Bikram, rätt många gympoweryogaklasser, många vanliga bikramklasser, åkt på yogaresa och massa mer. Vad är det som gör att jag ser mig nybörjare? När blir man en yogini?

För mig är det osäkerheten. När man ligger på mattan och vilar innan klassen till exempel – vilket håll ska man ligga åt. På vanliga klasser ligger man med fötterna mot den som leder practicen – men på bikramyoga ska man ligga åt andra hållet. Jag vet inte alltid vilka props man behöver inför respektive klass och vet inte riktigt vad positionerna heter. Jag vet inte riktigt vad varje position är bra för egentligen – alltså vad som händer på insidan av kroppen – och jag är inte lika vig och böjlig som alla andra.

Men igår skärpte jag till mig. Jag kan grunderna. Jag har kommit över hundentröskeln. Jag är en yogini. Och imorse var jag på hathayoga. Rätt lik vinyasan men inte lika flödande. Vi hade mycket fokus på andning och den mentala delen men gjorde fler hundar än jag har fingrar på handen ändå. I början var det jobbigt. Inte stelt direkt – men jag kände mig svag och darrig. Mot slutet blev det bättre. Efteråt hade jag en alldeles egen rusig bubbla att gå i till jobbet.

Jag har bara hört positiva saker om yogastudion Omyoga och jag sällar mig till hyllningskören. Efter jobbet var jag på Vinyasayoga med en alldeles fantastisk instruktör! Jag fick precis lagom med hjälp med de där små detaljerna man aldrig kan få via YouTube. Helt ovärderligt!

Det var många dynamiska hundar som blev höga plankor som blev hundar och plankor igen och det var lite jobbigt. Eller – plankan var jobbig – inte hunden. Och ju fler hundar jag gjorde desto mindre jobbiga blev dem. Fantastiskt. Jag som alltid tyckt att hundarna varit döden. Tänk om man fick vara så här efteryogalyrisk hela tiden. Vilket fantastiskt ställe världen skulle vara då!