Träningsglädje

Lucka 16 bjuder på en tillbakablick på mina starkaste träningsminnen. De är många!

Jag minns inte hur mina galenskaper började. För nog är det dem jag minns mest. Alla galna utmaningar. Men också alla de löppass jag sprungit tillsammans med ensamheten. Främst runt Årstaviken. Min hemmarunda. Varv efter varv i mörker och tystnad trots att det var mitt i stan. Och ett varv på Stockholm marathonbanan en helt vanlig vardagskväll klockan 23 eller en supertidig morgon. Eller när vi sprang Lidingömilen en midsommaraftonskväll för några år sedan. Lika tyst och lika tomt då. Vi ägde!

De starkaste minnena är det jag gjort för ganska länge sedan. Kanske är det sÃ¥ att upplevelsen mÃ¥ste bearbetas lite innan den ligger tydlig i minnesbanken. Jag minns när jag sprang marathon pÃ¥ löpband – kanske var det den första utmaningen av alla? Receptionisten visste inte hur lÃ¥ngt ett marathon var men när vi var klara grattades vi med varsin proteinshake och veckan efterÃ¥t hade de satt upp en lapp och uppmanade fler att upprepa vÃ¥r utmaning. Jag minns 24-timmarsloppet i stekhettan. Jag minns 12-timmarsloppet, fast inte lika mycket. 24-timmarsspinningen minns jag knappt alls, och inte heller mÃ¥naden jag gjorde 30 mil till fots heller, men det beror nog pÃ¥ att det hände alldeles för nyss. Det har inte tuggats klart i hjärnbarken än. Men det kommer nog.

Gemensamt för mina minnen är att jag minns glädjen. Styrkan. Oövervinnerligheten. Känslan av att vara stark.

Jag Ã¥ker tÃ¥g. Det är alltid lite jobbigt. Jag blir pÃ¥ konstigt humör när jag Ã¥ker tÃ¥g. Inte lyckligare direkt – trots att allt gÃ¥r som pÃ¥ räls. Fundersam, snarare. Melankoliskt insiktsfull ocksÃ¥. Health is the greatest gift of all. Fint och sant, men sedan dÃ¥?

Den här julkalendern handlar om mig. Vissa saker kommer fram genom allt det där jag brukar skriva om – andra grejer är inte lika framträdande. Bakom dagens lucka gömmer sig mina rädslor. Vilka är de?

Ju mer jag tänker efter desto större kontrollbehov inser jag att jag har. Jag har länge tänkt träna NMT – men det avskräcker mig. Jag är skiträdd – jag vet ju inte vad som väntar! Om det bara var jag som behövde göra 100 armhävningar hade det varit lugnt, men pÃ¥ NMT kan man rÃ¥ka ut för andra hemska härliga saker. Man kan behöva göra armhävningar pÃ¥ nÃ¥gon annan. Man kan behöva bära runt pÃ¥ folk. Bäras runt pÃ¥. Klättra pÃ¥ folk. Klättras pÃ¥. Jobbiga tankar! DÃ¥ har jag större förtroende för min styrka att klara av att springa 10 mil. Eller cykla 30.

Kontrollbehovet yttrar sig ocksÃ¥ genom andra saker. Att inte ha en plan gör mig otrygg och nästan deprimerad. Jag mÃ¥ste ha antingen en väg framÃ¥t eller ett mÃ¥l jag vill nÃ¥, annars blir jag oproduktiv och planlös. Utan plan när jag styrketränar kommer jag inte ihÃ¥g en enda övning, utan plan för karriär och privatliv finns det nästan ingen mening med livet. Okej, kanske inte sÃ¥ starkt – men ni fattar.

Som tur var om man läser ovan, så älskar jag att planera. Träningspass eller träningsveckor. Jag har nästan alltid mål med det mesta jag gör och har nästan alltid sikte mot någonting någonstans. Det har jag nu med. Lyckan är därmed fulländad.

Väldigt kontrollerad skidåkning (jag i rosa).