Träningsglädje

Lucka 16 bjuder på en tillbakablick på mina starkaste träningsminnen. De är många!

Jag minns inte hur mina galenskaper började. För nog är det dem jag minns mest. Alla galna utmaningar. Men också alla de löppass jag sprungit tillsammans med ensamheten. Främst runt Årstaviken. Min hemmarunda. Varv efter varv i mörker och tystnad trots att det var mitt i stan. Och ett varv på Stockholm marathonbanan en helt vanlig vardagskväll klockan 23 eller en supertidig morgon. Eller när vi sprang Lidingömilen en midsommaraftonskväll för några år sedan. Lika tyst och lika tomt då. Vi ägde!

De starkaste minnena är det jag gjort för ganska länge sedan. Kanske är det så att upplevelsen måste bearbetas lite innan den ligger tydlig i minnesbanken. Jag minns när jag sprang marathon på löpband – kanske var det den första utmaningen av alla? Receptionisten visste inte hur långt ett marathon var men när vi var klara grattades vi med varsin proteinshake och veckan efteråt hade de satt upp en lapp och uppmanade fler att upprepa vår utmaning. Jag minns 24-timmarsloppet i stekhettan. Jag minns 12-timmarsloppet, fast inte lika mycket. 24-timmarsspinningen minns jag knappt alls, och inte heller månaden jag gjorde 30 mil till fots heller, men det beror nog på att det hände alldeles för nyss. Det har inte tuggats klart i hjärnbarken än. Men det kommer nog.

Gemensamt för mina minnen är att jag minns glädjen. Styrkan. Oövervinnerligheten. Känslan av att vara stark.

Jag åker tåg. Det är alltid lite jobbigt. Jag blir på konstigt humör när jag åker tåg. Inte lyckligare direkt – trots att allt går som på räls. Fundersam, snarare. Melankoliskt insiktsfull också. Health is the greatest gift of all. Fint och sant, men sedan då?

Den här julkalendern handlar om mig. Vissa saker kommer fram genom allt det där jag brukar skriva om – andra grejer är inte lika framträdande. Bakom dagens lucka gömmer sig mina rädslor. Vilka är de?

Ju mer jag tänker efter desto större kontrollbehov inser jag att jag har. Jag har länge tänkt träna NMT – men det avskräcker mig. Jag är skiträdd – jag vet ju inte vad som väntar! Om det bara var jag som behövde göra 100 armhävningar hade det varit lugnt, men på NMT kan man råka ut för andra hemska härliga saker. Man kan behöva göra armhävningar på någon annan. Man kan behöva bära runt på folk. Bäras runt på. Klättra på folk. Klättras på. Jobbiga tankar! Då har jag större förtroende för min styrka att klara av att springa 10 mil. Eller cykla 30.

Kontrollbehovet yttrar sig också genom andra saker. Att inte ha en plan gör mig otrygg och nästan deprimerad. Jag måste ha antingen en väg framåt eller ett mål jag vill nå, annars blir jag oproduktiv och planlös. Utan plan när jag styrketränar kommer jag inte ihåg en enda övning, utan plan för karriär och privatliv finns det nästan ingen mening med livet. Okej, kanske inte så starkt – men ni fattar.

Som tur var om man läser ovan, så älskar jag att planera. Träningspass eller träningsveckor. Jag har nästan alltid mål med det mesta jag gör och har nästan alltid sikte mot någonting någonstans. Det har jag nu med. Lyckan är därmed fulländad.

Väldigt kontrollerad skidåkning (jag i rosa).