Den här julkalendern handlar om mig. Vissa saker kommer fram genom allt det där jag brukar skriva om – andra grejer är inte lika framträdande. Bakom dagens lucka gömmer sig mina rädslor. Vilka är de?
Ju mer jag tänker efter desto större kontrollbehov inser jag att jag har. Jag har länge tänkt träna NMT – men det avskräcker mig. Jag är skiträdd – jag vet ju inte vad som väntar! Om det bara var jag som behövde göra 100 armhävningar hade det varit lugnt, men på NMT kan man råka ut för andra hemska härliga saker. Man kan behöva göra armhävningar på någon annan. Man kan behöva bära runt på folk. Bäras runt på. Klättra på folk. Klättras på. Jobbiga tankar! Då har jag större förtroende för min styrka att klara av att springa 10 mil. Eller cykla 30.
Kontrollbehovet yttrar sig också genom andra saker. Att inte ha en plan gör mig otrygg och nästan deprimerad. Jag måste ha antingen en väg framåt eller ett mål jag vill nå, annars blir jag oproduktiv och planlös. Utan plan när jag styrketränar kommer jag inte ihåg en enda övning, utan plan för karriär och privatliv finns det nästan ingen mening med livet. Okej, kanske inte så starkt – men ni fattar.
Som tur var om man läser ovan, så älskar jag att planera. Träningspass eller träningsveckor. Jag har nästan alltid mål med det mesta jag gör och har nästan alltid sikte mot någonting någonstans. Det har jag nu med. Lyckan är därmed fulländad.
Väldigt kontrollerad skidåkning (jag i rosa).
En till som känner sig träffad här. 🙂
Fast ibland är det bra att möta sina rädslor. Jag vågade åka upp i den glasade hissen till Heaven23 i Göteborg. Jag har fruktansvärd svindel – men att möta sina rädslor – åtminstone en gång, avdramatiserar det hela.
Som fan! Jag vill gärna veta EXAKT vad som väntar när jag ska träna. Det var nog bland annat därför jag fastnade för alla Les MIlls koncept från början. Exakt samma sak, varje gång, i tre månader. Perfekt. 🙂
Haha, säger precis som Katten. Snacka HÖG igenkänningsfaktor. Jag är ett enormt kontrollfreak och jag kan komma på mig själv skriva listor på saker jag ska skriva listor på. Helt snurrigt. Dessutom är jag pedant à la Monica Geller (Friends) så stavar jag fel eller skriver ful så ”måste” jag skriva om planeringslisten. Ja, jag vet det är lite sjukt. Men jag jobbar på det … =)
Om jag vore du skulle jag testa NMT med en kompis (helst en som redan kört NMT). Då får du ju ett hum om vad det handlar om, du kan testa dina gränser i en ”trygg miljö” och då kommer det inte kännas lika läskigt att gå på ett pass.
Hur mycket kontrollfreak jag än må vara så finns det ju inget som slår känslan av att man gjort något man varit rädd/orolig för.
Jag är ganska lik dig på den punkten. Jag behöver också ha mål, planer osv för att tillvaron ska kännas bra. Har jag inga mål, inget planerat, inget att se fram emot – ja då kan jag också bli halvdeppig faktiskt. What’s the point liksom?
Jag gillar också att planera och ha saker att se fram emot 🙂 Då mår jag allra, allra bäst!
Katten: förstår vad du menar. det som funkar allra bäst för mig är den fina anteckningsbok jag fick i julklapp förra året. den fyller jag med passplaneringar och annat. superbra!
Åh vilken igenkänningsfaktor på det där med gymmet och med hönsirrandet när man inte har planer. Det går liksom inte att samla huvudet annars. Tyvärr (för min del) är planeringen ett aber – jag gör planer, men har fortfarande inte hittat bästa sättet att pränta ner dem – och är full av impulser som förvirrar..glömmer alltså att följa dem om jag inte har dem framför näsan. Papperkalender funkar inte, mobilen lite bättre, post-its försvinner. Hur gör du? Vore en intressant uppföljare på detta ämne för en som törstar efter den perfekta struktur-strukturen!