Träningsglädje

Det är Vinterstudion på TV precis hela dagen och jag har bestämt mig för att inte sätta en endaste fot utanför ytterdörren. Ska ägna dagen helhjärtat åt mys. Vet inte riktigt vad det konkret innebär men tanken låter bra.

Har funderat ett slag på utmaningar. Hjärtat pumpar lite extra när en idé sätter sig på näthinnan men jag har slagit bort dem en efter en. Jag kommer att ha en längre ledighet inom kort och funderade ett slag på om jag skulle ta mig an en 50-milsutmaning men när jag ägnade några fler ögonblick till att tänka på vad det faktiskt innebar blev jag lite matt. Sedan skrev Heidi om att inte äta godis på ett år och genast fick jag utmaningssug i magen men… jag vill göra saker, inte förbjuda saker. Så utmaningsfrågan får mala runt några extra varv i kroppen.

You know the drill – varje dag ger en ny lucka. Dagens handlar om motivation.

Jag tror att motivationen måste komma inifrån, på riktigt, och hos mig brinner den. Jag vet inte vad det är, varför vissa är mer motiverade än andra inom vissa områden. Motiverade som i drivna alltså. Har det med uppväxt att göra? Eller är det en slump?

Att motivation skulle vara något man förtjänar hänger jag inte riktigt med på. Jag fattar liksom inte kopplingen. Jag tror att motivationen sitter långt inom oss. Det är skillnad på att bestämma sig och att bestämma sig på riktigt. Att känna inifrån att man verkligen vill göra en förändring. På samma ställe där man bestämmer sig ligger också motivationen och gryr. Fast exakt var det är vet jag inte.

Jag har alltid varit motiverad till att göra något extra. Motiverad till att plugga ett krävande IB-program på gymnasiet. Motiverad att åka utomlands och plugga. Motiverad till att ta universitetsexamen som topp 10% i min årskurs. Motiverad att vilja utvecklas och lära mig mer. Motiverad att vilja någonstans högre. Motiverad att alltid vilja må lite bättre och bli lite starkare. Motiverad att testa mina gränser. Motiverad att våga ändra min livssituation till hur jag faktiskt vill leva trots jobbiga beslut.

I min värld finns det inget alternativ. Jag undrar snarare hur det känns att inte ha allt det där inom sig. Jag är motiverad för att jag ser att det är möjligt. Hur svårt kan det va? Inte så himla svårt har det visat sig. Så varför skulle jag inte vilja?

Jag har precis kommit hem från att ha slirat behagligt på oskottade vägar och fortfarande fluffig snö. Jag gick ut för att skaka av mig veckan som varit och hitta fredagslugnet med en vinterjogg.

Den tidiga Halmstadskvällen var tyst och lugn. Sådär som efter ett fint snöfall. Det var fortfarande ospårat på gatorna och bara bilvägarna hade skottats. Inte optimalt för kvalitetslöpning – men perfekt för träningsglädje. Jag mysjoggade fram och kikade försiktigt in genom de fönster jag passerade. Ljusen brann och julmyset lyste.

Jag hittade lugnet någonstans långt där borta. Då hade allt det där jobbiga från veckan runnit av mig. Någonstans strax innan jag kom hem igen hittade jag ny energi. Och harmoni. Fredagslugn.