Träningsglädje

I helgen drar skidsäsongen igång i Åre. Hamreliften håller öppet mellan 9-15.30 och Skistar bjuder på fri åkning!

Jag planerar att åka upp till Lucia och då håller man liftarna öppet i  över 50 timmar i sträck. Det blir ingen kvalitetsåkning men det blir däremot massor av kvalitetstid. Hoppas dessutom på bästa skidsällskapet.

Samtidigt som det rustas för vinter byggs det på nya familjestugan. Vi serveras med nytagna bilder från mäklaren och den blå himlen lockar med längtan. I helgen ska det planeras inredning! Samtidigt åker en del av familjen upp och städar ur alla skidprylar och skidkläder som vi samlat på på oss genom åren. Det blir en del. Jag minns mina första alpina skidor: ett par 185 cm långa smala Salomon som någon vunnit freestylecupen på. Fast det var nog skidmärket som åsyftades, men det fattade jag inte då.

Igår kändes min rygg helt förstörd. Försökte låtsas om att jag gick helt obehindrat när jag kom hem till mamma och pappa men mamma såg igenom mig. Såklart. Sådant gör mammor alltid.

Så jag fick massage. Mamma letade fram sin massagebänk och så fixade hon lite. Hon hittade precis de punkter i ländryggen där jag var öm, och dessutom snyggt blå från min kiropraktorbehandling i måndags, och så grejade hon lite och så fick jag ligga med en brännande värmekudde på ländryggen. Sedan kändes allt mycket bättre. Idag går jag nästan obehindrat och det finns hopp om livet.

I takt med att ryggen kändes lite bättre så kändes det desto mer i höftböjarna. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan i rygg och höftböjare för det är ingen strålande smärta och ingen molande värk – bara en gnagande känsla om att det är fel. Jag känner höftböjarmusklerna och det säger väl allt. Man känner inte av sina muskler annars – om man inte har träningsvärk då.

Jag hade planerat för en bikramyoga imorse men jag skippade den och satsade på sömn istället. Och en tidig avfärd till jobbet. Nu sitter jag här och jobbar med mina analyser kring beteenden i sociala kanaler och funderar på vad jag vill göra ikväll. Jag har dessutom på mig mina alldeles för lite använda glasögon så att inte mina ögon ska ta stryk av allt snabbläsande och scrollande på skärmen. Fattas bara annat än att jag drar på mig ännu ett rödöga…

Så sa instruktören inför avslappningen på bikramyogan ikväll. Det är helt klart det bästa med yoga och det känns skönt att liksom få det bekräftat.

Annars var det 90 otroligt jobbiga minutrar. Jag var lite starkare än igår morse, men det gjorde allt dubbelt så jobbigt. Värmen var inte längre skön utan outhärdlig och när de stående positionerna var slut ville jag bara att allt skulle vara över. Men det var det såklart inte.

I de liggande positionerna är det ett himla hattande och vändande. Från att göra en position på mage till att vända sig på rygg och ha fötterna där man nyss hade huvudet i en viloposition. Man vilar mellan varje position, typ som hunden i ashtanga. Men där är det ett rytmiskt flöde i alla fall. Hur tänkte Bikram egentligen?

När man går upp från vilopositionen ska man ha händerna över huvudet och snabbt trycka sig upp med raka ben. Helst med magen antar jag? Men det är svårt att jobba med rätt muskler. Bara för att man kan göra det betyder inte det att man jobbar med rätt muskler. Min misstanke är att jag jobbar med höftmusklerna. Just. De. Musklerna. Jag. Inte. Ska. Använda. Så det blev lite ångest över varje gång vi skulle lägga oss i viloposition…