Regnet har legat som en tunn dimma över Halmstad hela dagen men lagom till att klockan slog helg sprack himlen upp i en vitare nyans. Jag tog med mig mamma till Tylösand för att andas lite frisk havsluft och fira in helgen med lugn och ro.
Det som mötte oss vid Tylösand var tomhet och tysthet. Knappt en enda människa. Knappt en enda dyning. På Beach Cluben stod menyn fortfarande uppskriven på den svarta griffeltavlan och de vita utomhusmöblerna stod huller om buller. Bortglömda. Trappan upp till soldäcket var uppriven och trasig och det var som om alla lämnat stället i en hast. Förutom jag och mamma.
Vi stod och tittade ut över havet en stund innan vi bestämde oss. Snabbt bytte vi om till badkläderna vi haft med oss utifall att. Och så sprang vi i. Sanden var räfflig och långgrund och vi fick springa ut ett bra tag tills vattnet nådde midjan och vi snabbt doppade oss. Då hoppade äntligen hjärtat ur halsgropen och ner på sin rätta plats.
Så jäkla kallt var det faktiskt inte. Men med tanke på att jag är en badkruka även under hetaste högsommarvärme så förstår ni säkert.
När vi kom upp ur vattnet öppnade sig himlen och det började regna igen. Ett försiktigt sprayande regn som rann av min nya svarta Adidasjacka. Med mig hem tog jag en bit av stranden, både i skorna och i strumporna. Är det inte härligt med höst så säg!
