Träningsglädje

Igår morse vaknade jag kl 07.50 och hade inte en aning om att jag 12 timmar senare skulle ångra min glada utmaning. Däremot visste jag att jag vaknat för sent för att cykla morgonpass.

Kl 08.00 öppnar jag jobbdatorn och börjar kika igenom semestermailen. Eftersom jag jobbar hemifrån den här veckan tar jag crunchpauser istället för skvallerpauser. Då och då lägger jag mig på yogamattan och gör 100 crunches. Om man ska göra 5000 reps på en vecka krävs i 714 per dag. Efter 300 har jag ont i magen. Bara 4700 kvar.

Kl 11.30 är jag på gymmet. Det tar mig 4 minuter att gå dit: jobba-hemma-lyx! Jag värmer upp på crosstrainern i en kvart och ökar motståndet varje minut. Jag badar i svett. Sedan kör jag utfall i smith på bräda med höga knälyft, enbensböj i benpress varav det sista setet i källaren (det bränner extra mycket där!), höftlyft på boll för baksida lår och slutligen benböj mot boll för att kräma ut det sista ur benen. I all hast glömmer jag vadhävningarna.

Kl 12.30 fortsätter jag jobba. Och det händer inte så mycket under de kommande timmarna. Jag lyssnar med ett halvt öra på dagens sommarpratare som är min gamla gymnasiekompis. Igår pratade en annan före detta klasskompis pappa. Jag undrar på Facebook om det är min tur nästa år, och det verkar det tydligen vara av gensvaren att döma.

Någon minut efter kl 17.00 lämnar jag lägenheten och tar racern med mig. 10 mil är planen. 2 varv på en 5-milsbana. KarinTri har gett mig rådet att ta det lugnt och inte gå ut för hårt så att jag inte får ont i knän eller andra kroppsdelar. Efter bara 5 mil förstår jag vad hon menar. Någon gång ibland, precis efter en brant uppförsbacke, känner jag lite obehag i knät. Och uppförsbackarna fortsätter komma. Branta jävlar!

De första 27 kilometrarna gör jag på en timme. De efterföljande 5 på 10 minuter trots envis uppförsbacke (och härlig utförslöpa). Men efter 40 km går luften ur mig. Och ryggen går av. Känns det som i alla fall. Jag måste stanna alldeles för ofta för att liksom räta ut den och det tar evigheter att komma någon vart. Motvinden är så stark att mina vippiga fransar blåser ner mot ögat som en gardin så att jag knappt ser – ändå har jag glasögon på mig. Helt plötsligt känner jag mig så sömning att jag skulle vilja lägga mig i ett dike där och då och sova lite. En vass del på cykeln har skavt sönder tyget i min byxa och nu skaver huden. Aj! Och så skaver rumpan. Jag svär över utmaningen och vill helst gå tillbaka och radera inlägget. 5000 corereps är ju en barnlek i jämförelse. Det ger inte skavsår i alla fall. Jag tänker att jag blir glad om jag i alla fall fixar 25 mil den här veckan.

Planen på 10 mil ikväll redigeras till 6.6 mil. Jag är trött på motvinden som är där oavsett åt vilket håll jag cyklar. Men jag tar ändå inte den kortaste vägen hem och det är jag stolt över. När jag kommer hem är Grabben borta och mina nycklar finns på fel sida om dörren. Grabben är och springer långpass visar det sig. Medan han pallrar sig tillbaka kollar jag pulsklockan. Snittpulsen låg på 75% (inkl alla stopp) och kaloriförbrukningen på nästan 2000. Jag känner mig tom på energi och frusen och duschar hett tills jag får alldeles dåligt samvete för alla barnen i Afrika som inte har rent och fint och varmt vatten som vi.

Och nu sitter jag här. Och ska skriva bröllopsreportage om ett par som gift sig på en paradisö. Imorgon väntar galet mycket träning igen men det är cyklingen jag bävar för. Eller, inte cyklingen i sig – men allt det där skavet och ontet. Att cykla är hur kul som helst – de första 4 milen. Hur länge måste man öva innan det känns lika bra i 15 mil tror ni?

Glad på förmiddagen. Pigg också, faktiskt! På golvet ligger yogamattan där 5000 corereps ska utföras.

I samband med förra årets VR Bloggawards konstaterade Spark i Baken-Terese att det inte fanns en träningskategori då heller men att vi kanske skulle dra igång en egen utmärkelse. Jag uppmärksammade det och mailade henne och undrade om hon menade allvar med vad hon skrev i sitt inlägg. Jag hade nämligen ägnat rätt många tankar åt det där med bloggawards för träningsbloggare men skrev i mitt mail att jag inte var säker på vem som var den mest strategiska mediepartnern. I mailkonversationen bestämde vi oss för att slå våra kloka huvuden ihop och utveckla idén tills dess att Terese skulle träffa Fitness Magazine lite senare.

I november 2009 efterfrågade Fitness Magazine läsaridéer om vad vi ville ha med i tidningen. I samband med att jag skickade in ett gäng idéer på vad jag ville läsa om (bl.a. mer framtidsspaningar, crossfitträningsprogram, mer information och förslag på periodisering och överträning) skrev jag såhär:

Jag och Terese Alvén har under en tid pratat om att det borde finnas ett bloggpris inom just träningsbloggsnischen. Det är en nisch riktigt engagerade bloggare med lika engagerade läsargrupper som faller bort vid de stora prisgalorna. Vi vill helst göra detta i samband med en tidning, och helst i samband med ett event (typ ert konvent och Allt för Hälsanmässan). Det skulle stärka bandet mellan er och träningsbloggarna, och samtidigt skulle priset få en kvalitetssäkring och en bra grogrund.

Redaktionen på Fitness är alla väldigt trevliga och jag fick svar från chefredaktören Marie:

Idén om ett pris till årets träningsbloggare är ju superbra – den ska jag dra med cheferna redan idag! Och det bästa vore förstås att tillkännage detta på Best of the Best.

Jag mailade Terese och skrev att jag berättat för Fitness om vår idé:

Jag mailade Marie igår en massa grejer dels inför läsarnumret och så lite annat. Och så hintade jag om att du och jag hade en idé om träningsbloggpris och hon tyckte det lät intressant. Så om du träffar henne någon gång snart så får du gärna prata med henne om det också. Hoppas du inte tog illa upp att jag framförde idén (var noga med att nämna ditt namn också så att det absolut inte skulle låta som om det bara var min idé). Kram på dig!

Terese träffade förmodligen Fitness någon gång efter det. För nu är priset om ”Årets träningsblogg” här med Fitness och Spark i baken som avsändare. Att Cosmopolitan delade ut priset förra året var rena skämtet. Missförstå mig inte nu – för priset är inget skämt. Men avsändaren? Hur mycket delaktighet har Cosmopolitan någonsin haft i träningsbloggvärlden?

Priset kommer att delas ut på konventet Best of the best i samband med Allt för hälsan-mässan. En sådan fantastisk idé kan ju fler än jag ha kommit på – för ärligt talat så är den idén inte sprungen ur någon slags rocket science. Samtidigt finns det fler saker som har med träningsbloggar, företag och marknadsföring att göra som inte heller är rocket science och som väldigt få företag kommer på ändå.

Jag är inte bitter över att Fitness och Spark i baken arrangerar utmärkelsen Årets Träningsblogg tillsammans men ibland, när jag tillåter mig det, så är jag lite besviken över att jag inget fick veta. Jag tycker att det hade varit schysst.

Överhuvudtaget så är jag lite i ett annat state of mind nu jämför med förut. Jag skriver den här bloggen med ett syfte som ligger lite ”beyond” att bli årets träningsblogg. Antalet läsare är inte det primära. Jag får mina bloggkickar från annat håll. Det är svårt att beskriva men Into the wild-Freddys inlägg om hennes upplevelse på Swiss Alpine Marathon sammanfattar liknelsen otroligt bra (i Freddys fall – löpning, i mitt fall – bloggande eller… tja – allt):

”Jag brukar ofta tjata om det här med att man ska köra sitt eget race, be your own athlete och allt det där, men det är jäkligt lätt att själv falla in i prestationstänket och mäta upplevelsen i form av sluttider och upplevd kämpaglöd. Men varför då liksom, och det kändes så ohyggligt befriande att verkligen inte sätta den minsta press på påkarna. För mig kommer Swiss Alpine 2010 för alltid vara en nyckelupplevelse om hur jag vill springa, hur jag vill känna. Jag tränar ju för att bli stark, för äventyret.

För det vet vi ju egentligen alla, löpning är alldeles för vackert för att reduceras till att komma en viss sträcka på kortast möjliga tid, löpning är så mycket mer än så, och definitivt more than a race.”

Kanske är nästa utmaning större än mig själv men är det en utmaning så är det. Kommande vecka ligger 50 mil, 500 minuter och 5000 reps framför mina fötter. Bring it on!

Jag har som mest träningscyklat 8 mil. Det gjorde jag på min gamla mountainbike. På min nya racer har jag cyklat 55 kilometer. Och jag vill cykla mer. Nu har jag ju äntligen min cykel! Jag vill arbeta mig upp till att kunna cykla runt 15 mil eftersom alla cykelgrupper, lopp, och allt vad det är som jag läser om ligger runt denna mängd. Men det är svårt att peta in 15 mil vid ett enda tillfälle. Så jag gör det lite svårare för mig och petar in 50 mil på en vecka. Det blir 10 mil per dag i 5 dagar – eller hur jag nu bestämmer mig för att dela upp det.

5000 reps handlar om coreträning. Jag har sedan innan läst att Ronaldo tränar 3000 reps per dag (vet inte om det är varje dag dock) och det är galet många. Även om jag skulle dela upp repsen i set om 200 och göra 1 set i timman blir det ju magträning hela tiden. Så jag gör det lite svårare för mig och ökar upp dosen till 5000 (både crunches och ryggresningar) – men utspritt på en hel vecka.

500 minuter antog jag just för att alla goda ting är tre. 50, 5000 och nu 500. Det handlar om antal träningsminutrar – utöver cyklingen förstås. Och utöver corerepsen. Denna delen av utmaningen är nog den som blir svårast. När ska jag hinna? Ja, den som lever får se.

Nästa vecka börjar jag jobba igen. Dessutom får jag och Grabben fint bloggbesök av den löpande typen. Detta kan bli spännande!