Träningsglädje

Jag tänkte införskaffa mig en riktigt bra kamera i NYC men gjorde det i Stockholm istället. Mitt nya intresse har blivit att lära mig hur det funkar. Att köra med autoinställningar känns rätt meningslöst. Då hade jag kunnat fortsätta med en vanlig liten manick. Min brorsa är en fotonörd och när han fixar (och förklarar) inställningarna åt mig blir det finfina bilder. När jag gör det själv blir det inte lika bra…

Idag har jag fotat en massa mat från brunchbuffén på Nordic Light (som för övrigt är riktigt bra jämfört med de brunchställen jag varit på förut) och tårtor och bakverk här hemma. Brorsan fyllde 20 i fredags och vi har firat hela helgen. Jag har knallat en mil också, men försprånget jag hade förut är nu som bortblåst. Jag ligger back en halvmil! Det får jag knata in i veckan…

Brorsan och jag

Morfar (en mycket flitig läsare av den här bloggen) och Grabben

Just because I can

Vi var ute i Täby och spanade in ultraloppet TEC när starten gick klockan 10 i förmiddags. Trots att jag är Stockholmare har jag aldrig varit i Täby så jag var lite osäker på hur vi skulle köra dit – men mitt på E18 hittade den ena halvan av mitt bilsällskap en bil som vi kände igen och den var full med glada löpare, så vi följde efter den och kom till en löparfest.

Det var en hel drös med glada löpare som hade samlats ute i Täby en gråruggig lördagsförmiddag. Vissa skulle springa 50k, andra 50 miles och en del 100 miles. 100 miles är ungefär detsamma som 16 varv på den milbana som var snitslad genom skog och längs med cykelbanor.

Jag, Mary och Grabben stod och frös inför starten och var inte ett dugg avis på löparna (fast det vågade vi inte prata högt om). Sedan gick starten och vi spanade in banan och var fortsatt rätt nöjda med att inte springa. Det var ju inte 25 grader och strålande sol direkt…

Efter drygt 40 minuter kom det första paret in till varvning och det var ultrasnabba Buud med sällskap. Helt otroligt. Vi såg också Fredrika och Carina som sken ikapp med solen och Mia gjorde klacksparkar. Snart ska vi tillbaka och spana på gänget i mörkret. Det blir alltså inte 20 grader och sol då heller…

Fredrika monterar nummerlapp innan start

En beslutsam Ultra-Mia

Klockan 10 gick starten…

Mary och Grabben rekar banan

Baksidorna av Buud med sällskap

Mia efter 8 k

Fredrika och Carinas glada löpargäng

Mission accomplished för fan! 1000 (+20) trappsteg är sprungna uppför. Och 1020 trappsteg är klivna nedåt. Grymmegrymt! Sådant här skulle man göra oftare. Med lite övning skulle jag få värsta klippet i steget. Nu var det klipp i början men not so much på slutet.

Jäklarns vilket flås jag fick till. Syreskulden, som jag lärt mig att det heter, jagade ifatt mig efter 75% av trappan och sista biten i varje intervall var en härligt skön pina. Mjölksyran kom guppade lite lätt efter halva trappan och steg högre och högre ju närmre sista trappsteget jag kom. Att ta 2 steg i taget är jobbigare för baksida och rumpa, att ta ett steg i taget bränner i låren. Svettdropparna dansade i ansiktet och rann som träningsglada tårar längs kinder och utmed ögonfransar. Fast på vägen hem blev svetten kall och läskig för jäklarns vad det blåste.

Benen darrar lite lätt inombords just nu. De längtar efter att få sova lite. Och imorgon längtar de efter en skön morgonpowerwalk…