Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
Medan modebloggarna klickar in på HM och Asos klickar jag regelbundet in på NikeStore. Det är oftast Clearanceknappen jag är intresserad av men ikväll har jag slötittat på det mesta och fallit för några färgglada godbitar.
Det blev inget köp denna gång, jag måstemåstemåste spara mina pengar till Boston och New York i april. Men önska kan man ju alltid. Det fanns massor av fint men dessa 3 godbitar hade definitivt gjort mig snyggare i vår och sommar:
Jag hittade aldrig min iPod igår och satte hoppet till att det skulle vara fullt med folk på gymmet så att stämningen skulle överföras till min egen insats. När jag kom dit var det 1 person på en crosstrainer och på TV:n var det bingo. Jippikayey.
Oavsett läge så var det bara att sätta igång. 10 minuter rodd. Jag ställde in roddmaskinen på 10 minuter och började köra. Ville hålla ett tempo på under 2 minuter. Jag har ärligt talat inte riktigt full koll på enheterna här. 2 minuter säger inte så mycket om man inte vet hur långt man kommer…
Jag har aldrig kört rodd annat än i intervallform eftersom det är så fasansfullt tråkigt så att hålla 2 minuters-tempo var ingen bra långsiktig plan, jag låg hela tiden några sekunder efter. Under alla de 10 minutrarna blundade jag och räknade mellan 1 till 100. Om och om igen. Och en gång till. Sedan var det bara slutspurten kvar och då äntligen tickade klockan under 2 minuter och låg och darrade på 1.55-1.58, ungefär snittfart för mina roddintervaller…
Sedan var det dags för cykel. Skönt att få sitta och vila armarna tänkte jag! Nu hade det hänt grejer på TV:n, det sändes skidlopp och naturfilm där de skulle fånga in vilda djur med nät för att göra något med dem. Något bra antar jag, annars skulle det väl inte ägnas ett trevligt program om det på TV.
Att träna på motionscykel är mer obekvämt än det är tråkigt. Men det måste ju vara bra träning för det är sådant som Anja pysslar med på sin balkong i Monaco. Jag funderade ett slag på hur cykeln funkade för en given level på cykeln visade på samma snittfart oavsett min kadens. Level 11 var likställt med en fart på drygt 30 km/h men jag fick aldrig fason på det där. Jag hade en skärm som visade en tickande distans men jag gjorde inga överdrivna experiment för att se hur min kadens påverkade tickandet.
Mjölksyran sköljde genom benen mest hela tiden och när halva tiden gått slog jag av på nivån och försökte skaka bort syran. Didn’t help much. Men då var det bara 10 minuter kvar så jag fokuserade på TV:n istället. När tiden var avklarad och jag skulle ta bild på displayen och skicka till KarinTri eftersom det jag pysslade med idag trots allt var en tävling, ja då försvann siffrorna och cykeln välkomnade mig på nytt. Hallåvafan ville jag skrika och letade frenetiskt efter en minnesknapp. Jag hittade ingen sådan och då var det pisshelvetejävlaskitfan. Jag orkade inte genomlida 20 minuter till!
Såhär i efterhand inser jag att jag hade fel inställning. Istället för att tänka ”åh nej” skulle jag tänkt ”åh ja – jag får cykla 20 minuter till, perfekt för 10 veckor till toppform”! Det är lätt att vara efterklok. Mitt minne säger mig att distansskärmen visade siffror på 1.76 när jag var klar men jag vet inte vilka enheter det handlar om. Skulle det vara 1.76 mil ja då är jag rätt imponerad av mig själv. Å andra sidan vet jag inte hur pass relativt enkelt det är att cykla på motionscykel.
Och sedan det sista: löpband. Nu hade min ork i huvudet tagit slut och jag var fortfarande rätt förbannad på cykelskärmen. Det kändes också rätt konstigt att springa efter cyklingen så jag tog det lugnt. Jäkligt lugnt. Och sedan var helt plötsligt 15 minuter över. Och 45 minuter innetriathlon.
