Guilt free shopping kallar jag det för, min (över)konsumtion av träningskläder. Det är ungefär som att köpa grönsaker i matbutiken, det kostar för jäkla mycket och man kan egentligen köpa hur mycket som helst och man borde inte få dåligt samvete över det Ullaredslånga kvittot med broccoli och avokado och you name it för det går ju faktiskt till någonting bra: en bättre hälsa. Ändå kunde jag inte låta bli att ta åt mig av Grabbens förmanande ord idag ”men Sara, du har ju redan en massa träningskläder” när jag suktande petade på några galgar med lockande träningsplagg.
Ja, jag har en massa träningskläder. Jag har så pass mycket träningskläder att de dominerar min garderob och jag skulle behöva en walk in closet för att hänga upp alla mina funktionsplagg för att få full koll på dem. Men ändå kan jag inte få nog. Ändå känns det som att varje nytt plagg jag hittar i en butik faktiskt fattas mig. Som den gula löparjackan. Jag har ingen gul löparjacka sedan tidigare, alltså är det ett hål i min rikliga träningsgarderob. Det fattas en gul träningsjacka!
Likadant är det med de där svarta träningsbyxorna, fast på ett annat sätt. För jag har rätt många svarta träningsbyxor som går strax under knäet. Men det spelar ingen roll, för om jag så köpte 10 till så skulle de ändå användas flitigt. Och det är lite det som är grejen med träningskläder. De är så jäkla snabbrörliga. De är extrema FMCGs på sitt alldeles egna sätt!
Träningskläder är inte som jeans direkt, som man har på sig ett halvår utan att tvätta. Mina träningskläder tvättar jag i stort sett efter varje pass (med undantag för tights som jag upplever håller sig fräschare längre) om jag inte tränar yoga eller något annat som är mer lågintensivt. Högarna i garderoben befinner sig därför i ständig rörelse från hyllplanen i garderoben till tvättkorgen till torkstället tillbaks garderoben. Tyvärr är det så att förvaringen i tvättkorgen blir till en flaskhals eftersom jag inte hinner med att tvätta i samma takt som jag svettas ner mina träningsplagg Ibland när jag ska packa väskan till nästa pass så svär jag över att jag inte har några träningskläder trots att så egentligen inte är fallet om nu bara allt skulle vara tvättat och vikt och ligga prydligt staplat i garderoben typ jämt.
Den fråga jag vill ha svar på är om man kan köpa för mycket träningskläder? Bör jag ha dåligt samvete för att jag idag hittade ett gäng träningsplagg helt otippat i Team Sportiaaffären i Halmstad (där jag väldigt sällan hittar något som inspirerar mig till köp) som jag vill köpa, trots att jag redan har det jag behöver?
Nyckeln till frågeställningen ovan är de där sista orden som liksom river mig i samvetesskinnet: ”redan har det jag behöver”. Rent krasst behöver jag inga fler träningskläder. Det grundläggande behovet är mättat: jag är inte längst ner på Maslows behovstrappa, om man nu skulle applicera den på träningsklädesshopping. Men jag tycker att träningskläder är kul. Och jag vill ha fler. Men allt konsumerande tynger mig. Det gör lite ont i mig att ständigt fiska upp plånboken och köpa. Smärtan är dock ganska kortvarig och består egentligen bara under själva köpetillfället. När jag kommit hem och packat upp påsen är det dåliga köpesamvetet som bortblåst och jag njuter istället av ett sprillans nytt plagg nästa gång jag är i gymmet.
Kul kläder från Röhnisch (också på TeamSportia). Jag tycker de är snygga även om de inte alls är min stil.
