Jag har så mycket jag vill skriva om den 30 minuter korta lunchjoggen att det skulle behövas mer än 30 minuter för att läsa allt jag vill säga.
Eftersom jag inte sprungit på ett par dagar var jag orolig för hur det skulle gå. Medan jag bytte om funderade jag på om jag överhuvudtaget kommer ihåg hur man gör. Den oron släppte efter 2 steg. Det är bara att sätta ena foten framför den andra. Enkelt! Ja, om allt man bryr sig om är att komma framåt det vill säga.
Jag upptäckte rätt snart att det gick förvÃ¥nansvärt enkelt att springa pÃ¥ rätt sÃ¥ bra trots avsaknad av löpträning de senaste veckorna. Och eftersom jag ska vrida och vända och analysera allt sÃ¥ började jag fundera pÃ¥ varför. Det är onekligen sÃ¥ att när jag gör ett uppehÃ¥ll med löpträningen efter att ha tränat rätt sÃ¥ intensivt, sÃ¥ sker utvecklingen av sig självt. Jag blir bokstavligt talat snabbare medan jag sover (eller fikar, jobbar, shoppar…).
Jag funderade också på om det var något jag gjorde medan jag sprang nu, som jag inte gjorde förut. Och jag tänkte på var jag placerade min framfot. Medan jag analyerade den detaljen närmade jag mig en lätt nedförsbacke. Det påtalas ofta att många sätter framfoten för långt fram och att den faktiskt ska vara under kroppen så jag testade. Och jäklarns! Vilken skillnad!
När jag springer rör sig mina fötter aldrig särskilt lÃ¥ngt ovanför marken. Hälkickar fascinerar mig. Hur gör de? Men jag insÃ¥g att om jag sätter framfoten under kroppen sÃ¥ är det mycket lättare att fÃ¥ till det där aktiva löpsteget och kan kan nog nästan kicka upp till mitten av vaden i alla fall… och inte nog med det – i den där nedförsbacken sÃ¥ var det mycket lättare att fÃ¥ till mer driv i steget när jag tänkte pÃ¥ framfötterna. När jag bara springer pÃ¥ som vanligt sÃ¥ bromsar framfötterna upp farten snarare än driver pÃ¥ den. Vilken formidabel upptäckt jag gjort!
