Träningsglädje

Jag tog en snabbpromenad på 45 minuter på lunchen och konstaterade att världen är vacker. Och att mina muskler på baksida lår har krympt sedan igår. Träningsvärk är bästa värken!

Nissan

Jag hade inte så mycket att tänka på under min terränglöprunda igår så tankarna svamlade lite åt alla möjliga håll. Tänkte bland annat på en kommentar jag fått från en tidning om att jag är för ”i form” för att viktblogga hos dem. Jag tyckte det var lustigt.

När jag springer där andra springer, till exempel i ett lopp eller ett motionsspår, så är jag nästan alltid säker på att jag väger allra mest bland alla tjejer. Ja, säkert bland många killar också. För det finns inte särskilt många i min viktklass som tränar. Eller framförallt springer. Och det var då jag kom på det. Utrycket! Jag är ju fet och fit! En kombination som tycks vara omöjlig för många. Obegriplig att förstå. Okej om man väger 3 kilo för mycket. Köper kläder i storlek 38 istället för 36. Men kläder i storlek 44? Tja, det är jag det. Och jag kan minsann springa en mil eller två. Eller fyra. Och när jag gjort det så kan jag göra om det dagen efter.

Tankarna spann vidare medan jag avverkade grus och rötter under skosulorna. Hur kommer det sig att jag har så många besökare på min blogg? Jag är ingen Gynning eller Kenza vars bloggar man besöker för att titta på bilderna. För att betrakta och avundas för en liten stund. Försöka hitta åtminstone ett litet skönhetsfel som får en att må lite bättre. Eller ett litet misslyckande. Vad finns det hos mig?

Jag har inte den där ”tyngden” som jag alltid letar hos föreläsare. Om jag ska lyssna på någon så vill jag att han eller hon ska vara ett levande bevis på vad han/hon talar om. Är det ett seminarium om sälj så vill jag ha flertalet bevis på att den som står framför mig och pratar faktiskt har lyckats. Att ha lyckats lika bra ”som alla andra”, funkar inte. Personen måste vara lite bättre, för att jag ska ta till mig. För att jag ska respektera budskapet. För att jag ens ska lyssna.

Och så sitter jag här och skriver en träningsblogg och de flesta som läser och kommenterar springer snabbare än mig. En del springer lite längre. Många har lägre fettprocent. Mer utbildning inom träning och massor med träningserfarenhet och tävlingsrutin. Men det är något som får er att stanna kvar. Och att komma tillbaka. Och jag kan inte annat än att dra slutsatsen att vara vältränad handlar om mer än vikt och muskler. Det handlar om hälsa. Och på löprundan, där jag svor över stenar i skorna och fäktade bort grenar och buskar med armarna, kom jag fram till att hälsa är ett sinnesstånd.

Jag länkar än en gång till mitt paradinlägg om vad den här bloggen handlar om. Det kan nog bli en fin avslutning på detta inlägg. Många vet redan vad den här bloggen handlar om – ni kommer ju tillbaka. Men om ni ändå skulle tveka, och undra lite, vad en sådan som jag gör här uppe på min träningstopp.

Jag har kommit fram till att de flesta av mina löppass är antingen ganska långa – eller ganska korta. Rundor på mellan 7-13 km springer jag sällan. Det blir ofta runt 5-6 km, eller runt 2 mil. Så ikväll bestämde jag mig för att springa 9 km, i terräng.

Det var kvavt i luften och många löpare som sprang runt bland terrängslingorna på Galgberget. Längst bort på 5-kilometraren hördes intensiv skottlossning (militärfältet ligger precis bredvid) och i andra änden kände jag den ljuvliga doften från Östras bageri. Benen kändes rätt okej trots benpasset vid lunchtid och jag hade generellt sett inte mycket att klaga på. Jag svalde inte ens några knott utan kom till och med på några idéer till en jobbgrej jag sysslar med just nu.! Rundan förflöt på ganska bra helt enkelt. Det får jag väga upp med detta bildcollage. Det mest explicita som någonsin visats på denna mycket oskyldiga blogg!