Träningsglädje

Jag gillar Österlen. Det är annorlunda, men samtidigt inte. Framförallt påminner Österlen mig om den engelska och irländska landsbygden. Det jag gillade bäst med Österlen var att bara vara. Tillsammans med lite löpning och lite powerwalkande så har det varit en perfekt semester och ett ställe jag gärna åker till igen!

Det som gjorde mest intryck på mig är Karnelund där vi bodde, Sandhammaren och närliggande stränder och alla små caféer. Blandar man mycket powerwalking eller löpning med en och annan fika har man sin livskvalitet som i en liten handske. Särskilt på Österlen.

Nästa gång åker vi till Österlen i maj. Då är där som vackrast (enligt de vi frågat). Och så ser jag fram emot en helg på Ystad Saltsjöbad! Någon gång i framtiden när jag varit duktig och gjort mig förtjänt av det…

Jag vet att ni har väntat. På uppdateringar, på besked. På information om hur det går och hur de mår. Den bästa berättelsen kommer inte på denna blogg. Den kommer hos MarathonMia, och jag hoppas – även hos Fredrika. Tidigare idag var det nämligen tre vinnare som gick i mål. Vinnare på olika sätt, men med en sak gemensamt: de besegrade distansen!

Det har varit riktigt roligt att få vara med på ett litet hörn av upplevelsen. Se förväntan i deras ögon. Se trötthet, hopp, smärta och glädje. Att få höra Fredrika beskriva natten borde göra vem som helst sugen på ultralöpning. Det jag minns särskilt är när hon sa att det var som en saga. Och visst var det en häftig grej, även från åskådarplats. Att få heja fram löpare som tar sig fram mil efter mil. Utväxla leenden. Och visst var det magiskt att få springa med dem några timmar innan midnatt. I mörker, i skog, på asfalt och på sandstrand. Genom kohagar, uppför branta sluttningar, på slätter och emellanåt bara rakt fram. Och precis som en av deltagarna sa till mig: att springa i terräng ger en annan dimension till ultralöpning (jämfört med varvsbana). Det ger mer upplevelse!

Undrar du hur det såg ut? Kolla nedan. Jag har samlat ihop några bilder. Från starten till en av stationerna (de var utplacerade var fjärde mil…). Några bilder från när jag och Grabben hoppade på i Kivik, och när jag satt i en busskur och väntade på en taxi tillbaka till Kivik mitt i natten. Och så från de sista skälvande kilometrarna. Och till slut – när HJÄLTARNA är i mål! Fredrika – som första tjej på 50 miles och totaltrea! MarathonMia och Staffan – som oslagbara kämpar efter drygt 16 mil i all möjlig och omöjlig terräng. Och vet ni vad? Dessa 3 personer är levande bevis på att ingenting är omöjligt!

Claes Runheim springer förvisso snabbt men inspirerar oss på annat sätt än att vara professionell idrottare. Claes Runheim är relativt ny chefredaktör på löpartidningen Runner’s World och bestämmer således vad som ska få vara med i tidningen och inte. Eftersom han är så inflytelserik ville jag passa på att fråga honom hur han ser på träningsglädje. Såhär svarade Claes:

Löpträningen för mig är sedan länge en drog som jag bara måste ha. När man springer mycket, ofta två pass om dagen. När träningen har blivit en ständig del av vardagen så borde det ju vara skitenkelt att svara på vad träningsglädje är.

Jag tror att en stor del av glädjen just är att man vet att man har denhär kontinuiteten. Inget kan stoppa en. Träningen ska bara göras vilket betyder att man känner sig stark. Även dagar när det går tungt och benen är sega blir ändå sköna eftersom man trots allt genomför passen. Av det känner man glädje.

Om jag skulle plocka ut något speciellt träningspass som gör att jag känner extra glädje så måste jag säga dom snabba, riktigt jobbiga passen när kroppen fungerar som den ska. När benen är lätta och vill springa fort och när hjärnan är med på att pressa kroppen lite extra. Då är det jävligt kul att springa!

Claes, jag vill att du startar den här bloggen nu!