Träningsglädje

Det som kan vara lite knixigt med lågkolhydratskost är att den godaste frukosten i min mening inte görs i en handvändning. Men tack vare några extra minuter får man däremot en frukost värdig en kung, oavsett veckodag. Imorse blev det kesoplättar med bacon, rödlök och turkisk yoghurt. Smarrigt!

Jag gjorde kesoplättarna på 1/2 litet paket keso och 1 ägg och knappa matskeden dinkelmjöl. (Det blev väldigt många plättar till väldigt få kalorier) Tillbehören bestod av lite bacon, 1/3 hackad röd lök och 1/2 dl turkisk yoghurt som jag försökte klicka ut så snyggt jag kunde.

Jag har precis fÃ¥tt en fin utmärkelse av Miss Agda med motiveringen: ”Vill man sÃ¥ kan man. Det har du bevisat flera gÃ¥nger om. Du sprider massor av träningsinspiration och skriver väldigt bra. Den mest intressanta träningsblogg jag har stött pÃ¥.”

Jag blev hur glad som helst av den bloggutmärkelsen. Precis sådär vill jag vara så det känns kul att det är så jag uppfattas!

In this post, I want to hand out the ”Better than ice cream” award to the 3 blogs that for whatever reasons has caught my attention lately. Someone who’s blog is inspiring me, someone who has done an exceptional job with their blog or just made me think diffrently about something…

The whole point of the ”Better than ice cream” award is for the bloggers who recieve it to then pay it forward to the 3 bloggers who have had that same impact on them. It can even be to the blogger giving it to you, as long as you also give to 2 other bloggers to keep it moving forward! If you recieve this award more than once, just headline it xthe number of times. (the purple text is to be included in the blog post when passing this on so it keeps moving)

Det är dags att ge utmärkelsen vidare vidare. Och det är inte helt enkelt. Jag läser en del bloggar och de inspirerar mig pÃ¥ olika sätt… efter en del diskussioner med mig själv sÃ¥ tycker jag att dessa bloggar/bloggare är better than ice cream:

Gymfjolla: Erika som skriver Gymfjollapersonen är den gladaste och varmaste personen jag träffat! Hon sprudlar av energi och lycka – och det smittar av sig! Därför gör det ont i mig när hon drabbas av motgÃ¥ngar. Men du Erika, du kommer tillbaka!

MarathonMia: Mia är inte bara grym för att hon springer en massa mil. Mia är grym för att hon är hon: ett energiknippe man inte trodde fanns. Det märks bara man gÃ¥r in pÃ¥ bloggen – och det förstärks gÃ¥nger jag vet inte hur mycket när man träffar henne. Mia är inte som alla andra. Mia liksom ger och ger och ger, och kräver ingenting tillbaka. Hon är grym och hon är cool och hon är fantastisk pÃ¥ alla möjliga och omöjliga sätt.

Rosenblom: Man fÃ¥r tycka vad man vill om Rosenbloms Ã¥sikter – han bÃ¥de vÃ¥gar och lyckas leverera en hel del av dem. Kontroversiellt eller inte, Rosenblom är där ändÃ¥ och bjuder pÃ¥ underhÃ¥llande läsning. Att jag inte delar alla hans Ã¥sikter spelar liksom ingen roll – bloggen är välskriven och framförallt sÃ¥ är den kul. Att Rosenblom ens uppmärksammar eller uppskattar en sÃ¥dan här glasstrut tror jag inte det minsta men här har du den ändÃ¥!

Varje söndag de senaste veckorna har jag publicerat ett inlägg där kända tränings- och tävlingsprofiler fått förklara vad träningsglädje betyder för dem. Bland de som svarat finns personer som Annika Sjöö, Jonas Colting och Björn Ferry. Idag är det Staffan Ring som får svara. Dels på vad träningsglädje är för honom, men även på några andra frågor. Han är kanske inget välkänt namn för gemene man, men för de som springer ultralopp och läser löparbloggar kommer han nog att bli ett namn som det kommer att skrivas om. Inte bara en gång utan om och om igen.

Förra helgen sprang Staffan 16 mil i loppet The Gax 100 miles på Österlen. Eftersom jag var nyfiken på vad som gömmer sig i en så pass långultralöpares huvud passade jag på att ställa några frågor:

Varför springer du? För att jag trivs med att vara ute i naturen. Enkelt svar! 🙂

Vad är det som lockar med långlopp? Det är en annan gemenskap på ultralopp, man tar hand om varandra på ett annat sätt. Det är inte samma fokus på tiden. Fokus är att klara av distansen. Dessutom trivs inte min kropp speciellt bra på asfalt. Mina fötter är inte gjorda för det. De flesta sprintloppen (läs: kortare än maran) är oftast på asfalt. Flera av ultraloppen är oftast i skogen längs en stig vilket gynnar mig.

Hur kom du pÃ¥ att springa Gax 100 miles? Under loppet ”JättelÃ¥ngt” (67km) sprang jag och Mia tillsammans med Sebastian. Jag hade dÃ¥ följt hans blogg under en längre tid och kände till att han tränade för Gax 100 miles. Under loppet pratade vi om flera saker, bland annat om träningen inför Gax 100 miles. Han berättade att första kontrollen lÃ¥g vid 42 km och redan dÃ¥ blev jag nyfiken. Jag gillar att flytta gränser! Sedan pratade han om sin plan, om hur viktiga ”drop bagsen” är till exempel. Jag tror att Mia och jag tänkte samma sak: hur är det möjligt – 160.9 km och tre bemannade stationer?

När jag sedan kom hem efter ”JättelÃ¥ngt” rÃ¥kade jag surfa in pÃ¥ nätet och kika lite i smyg pÃ¥ Gax 100 miles-sidan. Redan innan visste jag att Fredrika skulle springa 50 miles och det är hennes förtjänst att jag tog upp löpningen. Efter ett lÃ¥ngt samtal med Fredrika surfade jag in pÃ¥ allt som innehöll ordet ”ultrarunning”. Tankarna väste under resan till 12h i Trollhättan där bÃ¥de jag och Mia sÃ¥g tecken – resten är historia.

Beskriv hur känslorna gick under loppet: Känslan när jag såg din bil första gången var oslagbar. Så jäkla perfekt! Jag och Mia var båda trötta på regn och behövde lite uppmuntran.

Någonstans vid 110 km när jag var bra sliten och trött träffade vi på en annan Staffan och Fredrika, som båda sprang 50 miles. Staffan hade lagt ut en extra depå för hans egen del och han såg att jag suktade och verkligen behövde energi, så jag fick några klunkar Coca Cola av honom. Sedan skiljs vi åt, jag tackar för Colan och de springer iväg i ett snabbare tempo än oss. När jag 30-40 minuter senare ser samma flaska med halva innehållet kvar är det nära att det brister för mig. Den colan var så behövlig för min del att det inte går att beskriva.

Känslan när vi gÃ¥r pÃ¥ stranden pÃ¥ morgonen är ganska märklig. Jag börjar sjunga – och dÃ¥ menar jag inte vanliga popsÃ¥nger utan julsÃ¥nger. Just dÃ¥ kändes det helt normalt.

Den kanske underbaraste känslan är väl när jag ser trappan som går över järnvägsstationen i Ystad och inser att det endast är 900 meter kvar till mål. Då är tårarna nära!

Vad gör man när det känns som tuffast? Man biter ihop och tänker att de andra mÃ¥ste ha det värre. Smärta är bara nÃ¥got tillfälligt och det försvinner sedan. Man tänker att vila fÃ¥r man göra efter mÃ¥lgÃ¥ng. Man fokuserar pÃ¥ nuet och tänker att det kommer bli skönt när man är i mÃ¥l – när man vet att man gjort allt man kan.

Vad är träningsglädje för dig? En skogsstig med min Garmin, och gärna musik. Då kan glädjen bli total! Det får gärna vara riktigt dåligt väder och lite skitigt, då är det underbart!

När i loppet kickade träningsglädjen in? I slutet av loppet när jag insåg att jag skulle klara av det. Det fanns också stunder i början av loppet när allt kändes så enkelt trots att vi hade runt 80 km i kroppen.

Vad är ditt tips för att vÃ¥ga springa lÃ¥ngt, hur gör man? VÃ¥ga ta det lugnt. VÃ¥ga gÃ¥ uppför en backe utan att känna dig missnöjd! Öka längden lÃ¥ngsamt, steg för steg. Sedan ska man nog tycka om smärta – eller i alla fall bör man inte vara rädd för att vÃ¥ga flytta gränser.

Någon av er som läser som känner sig sugen på ultralopp?

Ultrakompisarna Staffan och Mia vid 40 km, och vid 160+ km… Lika glada – lika snygga!