Jag hade planen perfekt utstakad. Inspirerad av en IF Linnéa-träning skulle jag också köra hårt. Springa järnet. Tills hjärtat nästan ploppade ur kroppen. Okej, inte riktigt. Men jag ville också skaffa mig en rejäl adrenalinkick. Känna hjärtat dunka. Känna mig superdupermegatrött just då. Men enormt stark efteråt. Känna mig nöjd.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.
15+15+15+15 handlar om att springa 15 minuter i uppvärmningstempo, 15 minuter i en puls som ligger något utanför comfort zone, 15 minuter på nära max och 15 minuter i nedvarvningstempo.
Jag tänkte springa mitt timmeslånga pass på Galgberget. Det är ganska kuperat men även om backarna är många är de aldrig långa. Första 15 gick bra. Såklart. Jag sprang lugnt och sansat och höll tillbaka när Basshunter spelades i lurarna. Nästa 15 gick också sjukt bra. Jag sprang på. Hade bra tryck i benen på flacken men pulsen under kontroll och fick ta det lugnare i uppförsbackarna eftersom jag inte skulle maxa. Det var under de näst sista 15, när jag skulle maxa, som jag tog slut. Tog slut i kroppen, och värst av allt: tog slut i pannbenet!
Jävlaskithelvetespissfan!
Vad trodde jag egentligen? Att springa 15 minuter pÃ¥ max skulle vara en walk in the park? Att springa pÃ¥ max ska vara jobbigt. Det ska vara sÃ¥ jobbigt att man allra helst vill stanna och hämta andan för när man springer som man gör dÃ¥ sÃ¥ är det omöjligt. Men just där och dÃ¥ ska man inte hämta andan. Just dÃ¥ ska man stänga av huvudet. Precis som marathonmästaren Haile G. gör. Han är ocksÃ¥ trött i slutet av sina lopp. Han vill ocksÃ¥ stanna. Men det gör han inte. Han kan stänga av. I mitt huvud är pÃ¥-knappen intryckt hela tiden. Var fan sitter ”av”? Man ska inte stanna och hämta andan förrän de där 15 minutrarna är slut.
Tydligen var det något i denna logik som jag inte fattade. Efter 6 minuters nästintill maxande stannade jag med ursäkten att det var lite jobbigt. Typiskt mig. Jag höll inte på att dö av utmattning. Jag hade ingen blodsmak i munnen. Inga spyor i halsen. Det var jobbigt. 90%-igt jobbigt. Inte mer. Så jag får underkänt ikväll.
Men vet ni vad det betyder? Att jag mÃ¥ste försöka igen! Nästa gÃ¥ng ska jag pränta pannbenet med att det fÃ¥r vara jobbigt. Det ska vara jobbigt. Ãr det inte jobbigt är det inte tillräckligt!