Träningsglädje

Jag hade planen perfekt utstakad. Inspirerad av en IF Linnéa-träning skulle jag också köra hårt. Springa järnet. Tills hjärtat nästan ploppade ur kroppen. Okej, inte riktigt. Men jag ville också skaffa mig en rejäl adrenalinkick. Känna hjärtat dunka. Känna mig superdupermegatrött just då. Men enormt stark efteråt. Känna mig nöjd.

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

15+15+15+15 handlar om att springa 15 minuter i uppvärmningstempo, 15 minuter i en puls som ligger något utanför comfort zone, 15 minuter på nära max och 15 minuter i nedvarvningstempo.

Jag tänkte springa mitt timmeslånga pass på Galgberget. Det är ganska kuperat men även om backarna är många är de aldrig långa. Första 15 gick bra. Såklart. Jag sprang lugnt och sansat och höll tillbaka när Basshunter spelades i lurarna. Nästa 15 gick också sjukt bra. Jag sprang på. Hade bra tryck i benen på flacken men pulsen under kontroll och fick ta det lugnare i uppförsbackarna eftersom jag inte skulle maxa. Det var under de näst sista 15, när jag skulle maxa, som jag tog slut. Tog slut i kroppen, och värst av allt: tog slut i pannbenet!

Jävlaskithelvetespissfan!

Vad trodde jag egentligen? Att springa 15 minuter på max skulle vara en walk in the park? Att springa på max ska vara jobbigt. Det ska vara så jobbigt att man allra helst vill stanna och hämta andan för när man springer som man gör då så är det omöjligt. Men just där och då ska man inte hämta andan. Just då ska man stänga av huvudet. Precis som marathonmästaren Haile G. gör. Han är också trött i slutet av sina lopp. Han vill också stanna. Men det gör han inte. Han kan stänga av. I mitt huvud är på-knappen intryckt hela tiden. Var fan sitter ”av”? Man ska inte stanna och hämta andan förrän de där 15 minutrarna är slut.

Tydligen var det något i denna logik som jag inte fattade. Efter 6 minuters nästintill maxande stannade jag med ursäkten att det var lite jobbigt. Typiskt mig. Jag höll inte på att dö av utmattning. Jag hade ingen blodsmak i munnen. Inga spyor i halsen. Det var jobbigt. 90%-igt jobbigt. Inte mer. Så jag får underkänt ikväll.

Men vet ni vad det betyder? Att jag måste försöka igen! Nästa gång ska jag pränta pannbenet med att det får vara jobbigt. Det ska vara jobbigt. Är det inte jobbigt är det inte tillräckligt!

När vi i framtiden tittar tillbaka på sommaren 2009 – är det spikmattorna vi kommer att minnas?

Idag körde jag det ryggpass som jag tänkt köra i häromdagen när jag bara sov och sov och sov. Det finns hur många övningar för ryggen som helst som man kan köra och därför blev det ett ganska långt pass: 40 minuter.

Tyvärr tycker jag att det är svårt att känna mig nöjd efter ett ryggpass. Jag vet aldrig när jag kört slut på ryggen. Med ben är det enkelt. Man får mjölksyra och när man ska gå hem så darrar benen. Mission completed! Men jag får aldrig samma mjölksyrakänsla i ryggen. Muskeln tar bara slut. Poff! Och så går jag hem och funderar på om jag verkligen hade tröttat ut muskeln eller om alltihopa bara var inbillning. Hur vet ni om ni är nöjda efter ett styrketräningspass?

De övningar jag körde var: chins, latsdrag, stående rodd med stång, sittande rodd med smalt grepp, rodd på bänk med hantlar, rodd med hantlar med pannan mot bänk, ryggresningar. Den övning som bjöd på mest kontakt för dagen var rodd på bänk med hantlar och latsdragen. Vilken är din favoritövning för ryggen?