Träningsglädje

Det är skönt med helg. Skönt med en lugn jogg på Galgberget i Halmstad. Inte lika skönt att det går uppför en hel kilometer dit. Inte särskilt skönt med en massa knott och småinsekter i munnen, ögonen och som fastnar i svetten. Men på det stora hela så är det väldigt skönt efteråt.

Jag hade en idé om att springa min indexrunda så snabbt jag kunde för att se om jag förbättrat mig vad gäller tid och tempo. Men jag ändrade mig. Några kilometer in på rundan fick jag en slags värk i axeln och hela halsen, skulderbladet och axeln var alldeles kall. Jag kände av den konstiga typ av axelvärk jag ofta får när jag springer på sommaren. Helst skulle jag vilja springa i t-shirt med fleecekrage, men det går ju inte. Fast sommaren 2005 sprang jag nog med fleecetröja på mig trots att det var 25 grader varmt. På det stora hela har mitt axelont blivit bättre. Det senaste året har jag inte haft nackspärr en enda gång. Det gör sig bara påmint ibland. Som idag.

Nöjd med helg!

Skönt med stretchhjälp

Nu ska jag och Grabben snart på dejt. Samtidigt som jag torkar håret håller jag på och packar inför imorgon och kollar veckans sista avsnitt av Halv åtta hos mig.

Jag organiserar min packning. Jag får inte glömma det som ligger i tvättmaskinen. Får inte, får inte, får inte!

Alla här i Halmstad har en cykel. Inte jag. Det är inte alltid jag har bil heller. Det är ett gissel. Visst är det bra att gå – men det tar sådan tid! Jag har funderat på att köpa en cykel, men kom på att det var en dålig idé. Jag har egentligen redan en cykel. I Stockholm. En mountainbike jag köpte när jag gick i sjuan eller nåt. Den är visserligen lite rostig – men den rullar. Förmodligen skulle det vara en bra idé att ta ner cykeln hit istället för att köpa en ny. En lösning som min plånbok skulle bli glad av.

Det finns ett problem. Hur ska jag få hit cykeln?

Jag har fått för mig att det är svårt att ta med cyklar på SJ:s tåg. Och i Minin jag kör får inte cykeln plats. Inte ens om jag kör nedcabbat. Då återstår ett alternativ: att helt enkelt cykla ner cykeln!

Det är runt 50 mil mellan Stockholm och Halmstad. Bilvägen. Men jag tänker inte cykla E4:an. Först tänkte jag cykla Göta Kanal men det tar mig faktiskt inte till västkusten trots att jag i min dumma enfald trodde att jag skulle komma åtminstonde en liten bit på vägen. Sedan upptäckte jag att Sverigeleden finns!

Nu behöver jag er hjälp: är det någon som cyklat något liknande förut? Tror ni att det är görbart (jag har alltså en helt vanlig mountainbike från 90-talet)? Vad ska jag tänka på? Hur många mil kan man cykla per dag utan att det ska bli en pina? Är detta en realistisk grej att göra? Och om det råkar vara så att just du har stenkoll på Sverigeleden, är det finare att cykla Stockholm-Helsingborg än Stockholm-Göteborg?

(Här kan man läsa om en annan galning som gjort vad jag villa göra)

UPDATE: Jag kommer hem från USA/Kanada söndag 14 juni. Om jag startar måndag 15 juni – kan jag vara framme i Halmstad lagom till midsommar? Blir strax under 15 mil cykling per dag. Om man cyklar 15 km/h (verkar inte vara så snabbt) blir det 10 timmars cykling/dag. Det låter mycket. Men då har jag inte cyklat så snabbt heller… varför finns det inga hastighetsmätare på spinningcyklar för? Då hade denna uppskattning varit mycket enklare!

Grabben skulle iväg och hyra film igår kväll. Men han fastnade i hallen. Han undrade vilka skor han skulle ta på sig. Helt plötsligt hade han inlett ett skoanalyserande. Han provade alla skor (mina också trots att de var trånga i tårna) och analyserade och resonerade. Diskuterade fram hur han tyckte att uppbyggnaden kändes, hur skon slöt om foten. Grabben analyserar rätt ofta skor. Gårdagens procedur var inte den första. Och förmodligen inte den sista – trots att det är samma skor som står på golvet.

Sedan gick han iväg och kom hem med Into the wild (och Ben & Jerrys). Så nu Karin, har jag sett hela den filmen! (Jag tycker den är bra, även om jag har hört att den i verkligheten slutade annorlunda)