Träningsglädje

Jag ligger i sängen när jag skriver detta. Jag mår inte så bra. Jag mår illa och fryser. Jag har knarkat.

Att ”knarka kilometrar” är ett numer vedertaget begrepp inom långlöparbloggvärlden. I förmiddags fick jag min dos av LSD. Long slow distance, alltså.

Väderleksrapporten från gårdagens morgontidning utlovade strålande sol till idag men när vi kom utanför dörren klockan 10 skymde molnen solen och det var kallt som fasen. Inte lika kallt som i Stockholm, men väldigt kyligt jämfört med gårdagens shortsväder. Jag frös. Grabben frös. Men vi hade inget annat val än att skita i det.

Vi sprang cykelvägen ut till Tylösand. Det är en jättefin asfaltsväg som inbjuder till snabb löpning. Raksträckorna är aldrig för långa och uppförsluten aldrig sega. Löpningen gick som smort och helt plötsligt var vi framme i Tylösand. Då hade vi bara hälften kvar. Den bästa ”hälften”: Prins Bertilstigen.

Glad på Tylösandsvägen efter 9 km

Att springa terräng är bra mycket jobbigare än asfalt. Det märktes på Grabbens pulsklocka som registrerade hastigheten. Jag låg hela tiden 10 sekunder långsammare per kilometer när jag sprang på terrängslingan – men fick kämpa desto mer. Men det spelade ingen roll vad klockan sa. Jag har inget marathon att träna mig snabb till. Inget personbästa på halvmaran att övervinna. Mitt enda skäl till långpasset var att förbränna kalorier – och att njuta.

Kilometrarna tickade på och jag började känna mig trött i kroppen, men det ville inte benen och fötterna veta av. De sprang på av sig själva och vi höll en jämn fart. Det kändes bra ända till Grabben trodde att det berodde på att det inte gick att springa långsammare. Tack för den Grabben! Han försökte förklara det som att det var min bekvämlighetszon han menade, och att om jag sprang långsammare skulle jag springa utanför min bekvämlighetszon och därmed skulle det bli jobbigare… Jag köpte den förklaringen just då. Jag hade inte energi nog att analysera det där närmare. Däremot hade jag energi nog att stampa i marken och bli tvärilsk när vi sprang fel och tvingades ta en omväg på 100 meter. 100 meter är inte mycket men när man är trött och energinivåerna lyser rött krävs det inte mycket för att läget ska analyseras som hopplöst. Lite vatten från vätskebältet fick mig tack och lov på bra humör igen.

Glad i vitsippsskogen på Prins Bertilstigen efter 21 km

Jag kände mig pigg ända in på upploppet. De sista 100 metrarna förtjänade en spurt och de sista 20 krävde allt jag hade. Så jag gav dem det. Jag gick i mål och fick den sista vattenslurken i vätskebältet som belöning för mina 3 timmars LSD. Det var inte förrän jag kom innanför ytterdörren som jag kände mig oändligt trött, illamående och frusen. Så här ligger jag nu. I sängen. Jag har klarat av en dusch ett glas cola och lite yoghurt. Jag kände att jag var tvungen att snabbt som tusan fylla på med något som ger kroppen snabb energi. Jag mår nog snart bättre! Jag tror faktiskt att jag redan mår bättre!

Det som faktiskt fick mig att riktigt bestämma mig en gång för alla att komma iform (den här gången) var sommarens bröllop. Är det bröllop vill jag vara i form. Även om det inte är jag som gifter mig. Bröllopet närmar sig med stormsteg och den 1 juni åker jag och Grabben till Kanada. Jag som brides maid, Grabben som min gäst. Då vill jag vara i den form jag var i förut – den form då jag var nöjd.

Jag och Grabben kommer spendera första veckan utanför Toronto, den avslutas med bröllop och tillhörande fest. Sedan är planen lite osäker. Vi väljer mellan storstad eller sol och bad. Trots att alla jag frågar tycker vi ska välja storstad (New York) lutar det åt sol och bad och Florida. Förmodligen Miami. Jag har inga trevliga minnen från Miami. Miami var den slutgiltiga destinationen på min och en kompis roadtrip längs med hela östkusten. Där blev jag sjuk och där höll jag på att inte få med mig mina käraste ägodelar (skidorna) på flyget hem.

Men Florida är ju mer än Miami. Finns det ”bättre” ställen att åka till? Om Miami är det bästa – har ni några Miamitips?

Toppform?

Den blivande bruden och jag

Jag vaknade med platt mage imorse. Ni vet, vissa dagar vaknar man och känner sig jäkligt fit. Det borde vara Biggest Loserinvägning en sådan dag. Det var det inte imorse. Imorse var det lördagmorgon och jag tyckte att vi skulle äta innan-träning-frukost på balkongen. Vi satt nog där i 5 minuter. Sedan frös Grabben så mycket att vi gick in. Så går det när man har en fettprocent på 6%.

Jag kände mig oändligt tacksam över att jag vaknade klockan 08.00 och var pigg. Då skulle jag nämligen hinna till spinningpasset klockan 10.00 utan att stressa.

Det är flera veckor sedan jag körde ett spinningpass sist. Jag har varit inne i en gruppträningssvacka men idag fanns suget där. Längtan efter att suga i sig gruppens adrenalin, och kanske ge lite tillbaka själv. Det var nästan fullt i salen och jag hade en cykel längst fram längst ut på kanten. Precis där jag vill vara. Och även om det var veckor sedan mitt senaste spinningpass så var det jag som ägde cykeln idag. Fy fasen vilket flyt. Jag har enorm träningsvärk i baksida lår men jag låg och njöt på runt 85% av mitt max. Jag stortrivdes. Benen hade inte pallat att ge 100%. Det märkte jag när jag försökte. Men det kan bli riktigt bra träning när man inte ger max heller. Nästan-max är nämligen inte fy skam. Det är riktigt jobbigt. Och riktigt kul.