Jag vaknade med platt mage imorse. Ni vet, vissa dagar vaknar man och känner sig jäkligt fit. Det borde vara Biggest Loserinvägning en sådan dag. Det var det inte imorse. Imorse var det lördagmorgon och jag tyckte att vi skulle äta innan-träning-frukost på balkongen. Vi satt nog där i 5 minuter. Sedan frös Grabben så mycket att vi gick in. Så går det när man har en fettprocent på 6%.

Jag kände mig oändligt tacksam över att jag vaknade klockan 08.00 och var pigg. Då skulle jag nämligen hinna till spinningpasset klockan 10.00 utan att stressa.

Det är flera veckor sedan jag körde ett spinningpass sist. Jag har varit inne i en gruppträningssvacka men idag fanns suget där. Längtan efter att suga i sig gruppens adrenalin, och kanske ge lite tillbaka själv. Det var nästan fullt i salen och jag hade en cykel längst fram längst ut på kanten. Precis där jag vill vara. Och även om det var veckor sedan mitt senaste spinningpass så var det jag som ägde cykeln idag. Fy fasen vilket flyt. Jag har enorm träningsvärk i baksida lår men jag låg och njöt på runt 85% av mitt max. Jag stortrivdes. Benen hade inte pallat att ge 100%. Det märkte jag när jag försökte. Men det kan bli riktigt bra träning när man inte ger max heller. Nästan-max är nämligen inte fy skam. Det är riktigt jobbigt. Och riktigt kul.