Träningsglädje

Idag hade jag och Coola Karin bestämt terrängträff. Denna gång i spåret vid Hellasgården.

Lugna puckar i spåret

Det var en svartklädd trio som gav sig iväg på Hellasmilen efter jobbet idag. Coola Karin, jag och hunden Trixa. Jag kände mig lätt och bra i benen, men vi tog det lugnt och fint och blandade snack om jobb och livet med varsamma steg runt de värsta gyttjepölarna.

Vid Strålsjön tog vi en paus och kastade pinnar ut i vattnet som Trixa fick simma och hämta och rakt ut ur den tysta skogen kom ett fotbollslag med killar i 15-årsåldern som var ute och tränade.

Efter 7 kilometer sprang vi, med en kopplad Trixa, förbi tre medelålders damer med varsin lös hund. Jag ville bara förbi och höll Trixa tight intill mig. De tre andra hundarna var det ingen som höll koll på. Jag blev förbannad och råkade svära rätt så rejält åt damerna. Har man inte koll på sin hund när det kommer en annan hund förtjänar man att bli svuren åt. Visst var det en olyckshändelse – men min hund hade lika gärna kunnat vara av den agressiva sorten och då hade det slutat illa. Även om ens egen hund är snäll betyder det inte att alla andra är det. En av damerna tyckte jag skulle lugna ner mig men det hann jag inte. Vi hade redan sprungit förbi när jag blev lugn.

Det var rätt mycket mountainbikare ute och de plingade friskt och tyckte att vi skulle hoppa åt sidan när de kom farande i 130 genom gyttjan. Hoppade åt sidan gjorde vi också. När de körde förbi sa jag ett syrligt varsågod. Jag uppskattar ett tack när jag offrar min egen träning för andra. Jag fick ett tack tillbaka från några av dem.

Jag sa till Karin att det värsta jag vet är sådana där kärringar som går omkring med ett konstant snörp om munnen och glor upp och ner på folk. Tänk om jag blir en sådan kärring. Tänk om jag är på väg att bli bitter. Men nä, det tror jag inte. Jag vill bara stå upp för mig själv. Som med lägenheten i Halmstad. Besiktningsmannen säger att det absolut inte går att ändra besiktningsdagen från en onsdag till en fredag. Det gör det visst. Det ska jag allt ta och bevisa!>

Återkomsten till Pias pass var jobbig.

Tvärtomträning

Jag har inte kört Pias pass sedan början av sommaren. Hon har haft alldeles för lång semester. På ett sätt kan man säga att Pia förstört alla andra pass jag går på. Jämför med Piapassen bleknar de andra spinningklasserna något så kolossalt så det finns inte.

Jag och Coola Karin diskuterar ofta vad det är Pia har. Jag tror mycket på att hon leder klassen – men att hon signalerar att man tränar under eget ansvar. I andra klasser uppmanas man inte att tänka själv – just själva grejen med gruppträning uppfattas som att man faktiskt inte behöver tänka själv, vilket är lite absurdt. Jag gillar inte grupper. Något händer med folk i grupp. Man tappar all förmåga att tänka själv. Man följer bara alla andra. Jag har sett i normala fall fullt fungerande chefer hamna i en grupp och inte veta var det ska ta vägen på konferensen trots att alla har ett ”hit ska du”-kort runt halsen likt små ensamma barn som flyger själva utan vuxet sällskap. Karin tycker att Pia har en förmåga att ”se en”. Hon är personlig. Det är skillnad på att säga hej och att säga hej. Jag har varit stammis på många pass, och vet att många instruktörer känner igen mig. Men det är fortfarande ett distansierat hej. Det är när man blir sedd som man presterar. Det är väl det som är ett av de stora problemen i skolan.

Trots att Pia är super gjorde jag tvärtemot vad hon sa hela klassen igenom. Hon hade planerat för någon form av uppbyggnadspass som bestod av något lägre puls än superhög puls (förutom på slutet) och sedan sittande cykling i en kvart för få in nötet. Här var det planerat för cykelträning alltså. Jag har dock inte för avsikt att bli bättre på att cykla. Jag tränar spinning. Och jag ville köra så nära maxpuls jag kunde så länge jag kunde. Istället för att sitta och nöta i 14 minuter bestämde jag mig för att stå och nöta i 14 minuter (eller hur många minuter det nu var). Det gick bra de 5 första minutrarna. Ett par minutrar till också. I mitten undrade jag om jag tagit mig vatten över huvudet men bestämde mig för att köra på ändå. Herregud det handlade ju bara om några minutrar – inte en evighet. Med 3 minutrar kvar kändes målet nära och med 1 minut kvar ökade jag kadensen. Jag var ju långt ifrån slut för sjutton!

När jag satte mig i sadeln igen flashade det förbi en krampkänning i ena vaden och jag kan nog inte komma ihåg att jag haft kramp i benen på träning förut – förutom när jag simtränade med Karin och hade benen låsta i någon flytmojäng med syfte att jag inte alls skulle använda dem. Då fick jag också kramp. Känningen försvann lika snabbt som den kom och det var bara att ställa sig upp och spurta hem i backen på slutet – då hade jag riktigt tung belastning på hjulen och när jag gått över mållinjen kändes lungorna alltför små.

Det blev snabbdusch och minimal tid för eftersvettning och en sak är säker och det är att det inte är lätt att lägga på foundation när man inte svettats klart. Den går inte in i huden utan lägger sig som ett inte särskilt smickrande täcke på ytan. Lite löst puder fick bli lösningen och sedan snabbt iväg till Nacka Strand och ett infomöte och vad möter mig där om inte en backsprintstävling på rullskidor. Det såg väldigt jobbigt ut. Backen upp från Nacka Strand är både brant och lång och innehåller vägbulor. Men det var kanske tur att de inte åkte nedför… hur bromsar man på rullskidor?

>

Cool grej. Men var fan ligger Töreboda?