Träningsglädje

Idag är det sista september. Hösten är i full gång och det doftade av vinter och frost imorse.

September har varit den sämsta träningsmånaden i mannaminne. ”Jag har inte haft tid”. Med andra ord: jag har inte gjort mig tid. Jag vet om att jag felprioriterat. Det märks speciellt på Funbeat där jag droppat ner många plaster på träningsminutslistan.

I oktober tar jag revansch! Jag ser fram emot 24-timmarsspinningen och mot löppass i nya skor. Och så en massa styrketräning förstås!

Det är knappa 5 veckor kvar till inflytt i Halmstad och jag har ett viktmål att uppnå. Med bra träning (inte speciellt svårt att uppnå) och bra kost (svårare att uppnå) ska jag ta mig dit. Kylskåpshyllan hemma är full med keso. Men inte med kesella. Det var helt slut på kesella när jag skulle bra-matshoppa igår kväll. Jag såg framför mig keso eller kesella med rivet päron eller äpple och kanel. Blir lite som en nyttigare version av kesovarianterna med redan tillsatt frukt. Eller som en bättre variant på Risifrutti.

Ikväll kickstartar jag igång oktober med styrketräning!

Vill du att vi håller koll på varandra på Funbeat? Lägg till mig som ”träningskompis”. Sök på Sara R>

Klockan 08.45 söndagen den 28 september 2008, gick det upp för mig vad jag verkligen står för.

Mitt statement

Man kan lukta sig till en marathonstart. Doften av förväntan går inte att ta miste på. Det handlar inte om att det luktar svett. Det doftar något annat. Förväntan, spänning – och en blandning av diverse salvor.

Det var häftigt att stå längs med startstäckan i Berlin. Först var det bara tyst och öde och sedan small det till och det blev stor anstormning.

Men det var ändå inte det som var häftigast.

15 minuter före löparna, startade de som åkte ”handcykel” eller rullstol. De som kämpade sig fram 42 kilometer med skador på ben och underkropp, eller ibland utan ben och underkropp. För mig utgjorde dessa tävlanden allt jag står för i min träning. Det kändes bisarrt att stå och klänga på ett staket i morgonkylan med tårar i ögonen. Jag är ingen mes. Gråter inte när folk dör på TV. Men denna marathonstart var något helt annat.

Det handlar inte om att jag tycker synd om de som inte kan gå eller springa. Det handlar bara om att alla kan. Att inte ge upp sitt eget läge. Och att de som startar ett marathon trots handikapp förstått det – och just då, just här, levde efter den devisen. De ÄR vad jag står för. Att se det i verkligheten gjorde ett enormt intryck. Något som fastnade på näthinnen. Det gjorde inte Haile Gebrselassies nya världsrekord – även om det också är imponerande.

Eliten på hjul gick i mål efter dryga timmen. På min åskådarplats vid 39 kilometer kom det deltagare på hjul även tre timmar efter start. Vanliga människor som förstått att alla faktiskt kan. Vanliga människor som förstått att det går. Vanliga människor som vill.>

Been there. Didn’t do that. So I’ll be back.

Race Day, -2

Resan till Berlin gick väl sådär. Ryanair är måhända billigt, men inte världens roligaste flygbolag direkt. Det är ett evinnerligt köande, plastig flygplansinredning och sur flygpersonal. Men vi kom fram i alla fall. Vi, och IF Linnea som resten av planet bestod av. I alla fall kändes det som så.

Några av mina kollegor var i Berlin förra veckan. Det tedde sig som ett otroligt sammanträffande – men vi verkade ha bokat in oss på samma hotell. Kollegorna hade snällt gjort ett kryss på kartan åt mig, så jag brydde mig varken om adress eller övriga direktioner utan styrde kosan direkt mot krysset. Fast direkt är nog inte rätt ord. Vi bytte pendeltåg ett oändligt antal gånger så det tog ett tag.

Så kom vi då till det där krysset på kartan. Det vara bara det att där låg Plaza hotell istället för Palace hotell. Vi skulle inte bo på Plaza. Men det hade mina kollegor gjort. Mina kollegor och jag hade haft för bråttom och inte riktigt lyssnat på varandra. Plaza och Palace låter likt – men de ligger ändå någon kilometer ifrån varandra.

Palace visade sig vara betydligt bättre än vad Plaza såg ut att vara. När vi kom in på rummet stod tofflorna prydligt parkerade nedanför sängkanten och vi hade en TV-tidning omsorgsfullt uppvikt med dagens tablå. Och när vi lämnade hoteller några dagar senare fick vi en ask choklad från personalen. Sängarna var otroligt sköna och vi sov väldigt gott.

Världens längsta hotellkorridor…

Ska man resa billigt ska man i alla fall bo bra!

Race Day, -1

Vi bestämde oss för att satsa alla våra pengar på frukosten och njöt av en buffé fullt värdig de dryga 25 euro den kostade. Jag behövde knappt äta mer den dagen.

Strax före lunch tog vi en taxi ut till ”Marathonmässan” där Grabben skulle hämta ut sin nummerlapp. Det var fullt med folk – men gick jäkligt snabbt. Tyskarna kan det här med effektivitet minsann!

Nummerlapparna vajar för vinden

Jag hittade en massa träningskläder jag bara var ”tvungen” att ha och shoppade loss. Hittade ett par intressanta Asicsskor jag vill köpa – men slog inte till. Det räckte med två par byxor och en topp. Strata och Speedstar får vänta!

Shoppar-Puma är i farten!

Byxor från Gore Running

Kul rosa och randig tröja från Asics

Byxor från Asics med ränder på bakbenen

Sedan fortsatte vi shoppingen i stan. Eller, vi och vi. Jag! Efter ett tag började Grabben protestera. Han mumlade något om att inte vilja vara trött i benen och fötterna inför imorgon men jag ledde honom vidare. Därefter satte jag honom på varje stol och trappavsats jag hittade medan jag kollade vidare i butikerna.

Race Day

Jag ägnade inte det stundande marathonloppet speciellt mycket tanke. Men på söndagsmorgonen drabbade det även mig. Vi gick upp klockan 6 och jag var skittrött. Till nästa år får de ta och senarelägga loppet med någon timme. Start klockan 9 är på tok för tidigt…

Stan var lugn och fridfull förutom de tokar med plastpåsar runt kroppen som tågade mot tunnelbanan och startområdet. Så även vi. Fast utan plastpåsar runt kroppen.

Klockan 9 gick starten och det tog bara dryga 20 minuter för 40 000 personer att springa förbi mig. Grabben var en av dem, men honom såg jag aldrig då. Knappa 3 timmar senare såg jag honom vid 39 kilometer. Under tiden såg jag också Haile Gerbesselaisse, två personer springa utklädda till yoghurtburk och en sked, och en kille som sprang i ett hjul. Bland mycket annat.

Yoghurtburken och skeden...

Livsfarlige bollöparen…
(Tur att det är platt i Berlin,
hur gör man i nedförsbackarna?)

Grabben var snabb i mål, och snabb efter mål. Snart var vi tillbaka på hotellet igen och sedan ut för att vila benen på en turistbuss som tog oss runt stan. Ju längre eftermiddagen led, desto mer glömde jag bort att Grabben nyss sprungit 42 kilometer. Det märktes bara i trapporna…

Det tog inte lång tid förrän vi bestämt att vi kommer tillbaka samma helg nästa år, bor på samma underbara hotell och springer samma marathon – men då ska jag minsann också vara med.>