Jag har många idoler och jag har nöjet att få träffa de flesta av dem. Jag skiter väl i personer som Madonna och Michael Jackson. Jag har
Coola Karin och jag har
Gullfot-Fredrika. Två personer som inte springer snabbast på milen –
men som gör allt det där andra som så många bara drömmer om – men aldrig orkar genomföra, aldrig vågar realisera.
Coola Karin och jag i Saltsjöbaden, juli 2008
Gullfot-Fredrika och jag i Halmstad, juni 2008
Jag är fortfarande alldeles hänförd av Fredrikas inlägg på sin blogg. Så till den grad att jag skrivit ut en väl vald del av hennes text. Den ska jag fixa till och rama in och sätta upp på väggen, lägga in i träningsdagboken och etsa in på näthinnan. På bara några rader förklarade hon meningen med livet. Även om inlägget handlar om träning – går det att applicera på allt.
Så all världens filosofer och storskrivare, släng er i väggen. Här är de sanna raderna:
”Många människor man råkar på är fulla av drömmar och önskningar, men lever kvar i sina små liv som i bästa fall känns någotsånär tillfredsställande, alltsom oftast lite småtrista, i värsta fall frustrerande på gränsen till det extrema. Och anledningen påstås för det mesta vara att det inte går, att det bara är en dröm, det är en omöjlighet att förverkliga det ena eller det andra. Fel, säger jag. Anledningen att folk blir vid sina gråa lästar är i själva verket att de inte är beredda att betala priset, den uppoffring, det fokus, den envishet och tid som det ofta kostar att göra det ”omöjliga”.
Och det tragiska är att det här vet de allra flesta människor om, innerst inne. Men ängsligt klamrar man sig fast vid sin trygga komfortzon, kallar det ”balans” eller till och med ”harmoni”, och räds de krafter som skulle kunna ta över och tippa jämvikten fullständigt mot en förment fåfäng jakt på det skrämmande omöjliga.
Visst kostar det att leva sin dröm. Det kostar att gå upp fem på morgnarna för att träna, det kostar att ha ont i låren i backarna, det kostar att falla i svarta hål där varken kroppen eller tankarna känns längre och man bara inte får ge upp, det kostar att skippa disputationsfester och socialt umgänge, det kostar tid tid tid och mental energi i så stora belopp att man ibland undrar om krediten på det kontot verkligen är obegränsad.
Men det handlar bara om en sak. Hur mycket du verkligen vill någonting. Och jag är fullständigt ointresserad av det enkla, glättiga, lättköpta, jag gillar utmaningar, långsiktiga sådana, omöjliga saker, besatthet, fokus – det får mig att ticka, det gör mig lycklig, jag brinner, jag lever, jag är jag.”
>
