Träningsglädje

Jag har klappat, ståjat och hejat konstant i nästan 6 timmar. Men det fanns de som hade det jobbigare.

Triathlon mitt i stan

Mazda vill upprepa succén med att sponsra världens största triathlontävlingar. Efter att länge ha sponsrat London Triathlon gör man nu samma sak i Stockholm. Starten för Mazda Stockholm Triathlon gick idag. Solen strålade och folk simmade, cyklade och sprang ikapp.

Jag stod som funktionär på sista biten av löparbanan och tog min uppgift på fullaste allvar. Jag hejade och applåderade varenda en som sprang förbi mig. Ofta dubbelt upp eftersom de flesta sprang 2 varv på den 5 km långa banan.

Precis bakom mig gick cykelstarten – och målet – och det var rörigt med cyklister, löpare, söndagscyklister och flanörer med hundar och barnvagnar som var precis överallt. Jag fick blanda mina ”heja, heja – bra jobbat” till löparna med ”håll till kanten” menat till den publik som gick mitt i vägen.

På det hela taget var det en trevlig tillställning – trots att jag tvingades gå upp 04.45 för att komma till startområdet i tid. Jag fick ju se både Lisa Nordén och Jonas Colting och alla andra triathletkändisar på väldigt nära håll. Nordén seglade ifrån hela fältet under cyklingen medan Colting slutade trea.

Överlag är triathlon en sport med väldigt snygga människor. Jag undrar vad det beror på. Och vad som kommer först: hönan eller ägget? Blir man snygg av triathlon eller dras snygga personer till triathlon?>

Kenenisa Bekele har många fans. Berglund är en av dem. Grabben en annan. Grabben är kär i mig – och i Kenenisas löpsteg. Idag fullbordade Kenenisa Bekele sin dubbel: OS-guld på 10 000 och 5 000 meter (han har världsrekordet på båda distanserna).>

Jag har sprungit. Och sprungit. Och sprungit lite till.

15 kilometer

Jag brukar ge mig in i det mesta utan särskilt mycket eftertanke. Allting löser sig, brukar jag tänka. Det gäller Halmstadflytt och det gäller galna utmaningar och det gäller terränglöpning. Coola Karin bokade för några veckor sedan in Ursviklöpning i kalendern och vi visste båda att det var 15 kilometer som gällde. Jag tänkte inte mer på det, trots att jag inte sprungit mer än en mil sedan Hallsberg (och då sprang jag ju inte ens en mil sammanhängande) och dessförinnan inte sedan före sommaren. Att det går att springa kortare än 15 kilometer terräng i Ursvik verkar vi inte ha förstått.

Vi fick i alla fall väldigt soliga 15 kilometrar. Jag svettades som i en bastu de första 3 kilometrarna för att sedan svalna av och vara tacksam för att jag hade jacka på mig som skyddade mitt ontsinta axelparti mot kall svett och vind.

Det var med tunga ben jag gjorde Ursvik. Karin däremot var i fin form och sprang lite före mig för att sedan stanna och plocka upp mig. Sådär fick hon hålla på, tills hon runt efter 10 kilometer antog utmaningen att psykiskt dra mig runt de sista 5 kilometerarna. Kilometer 10-13 gick väldigt bra. Jag gillade den delen i skogen, förmodligen för att det var ganska flackt och lättsprunget och jag hade bra flyt i benen och i huvudet. Jag visste att det inte var så långt kvar. Värre var det innan. Det var backe efter backe som bjöd på pulstoppar trots att vi gick uppför. För att inte tala om nedförsbackarna. Vilka stup!

Efter rundan var allt jag kunde tänka på att få dricka. Vägen till bensinmacken kändes evigt lång och när vi till slut kom fram och köpte Powerade i guldflaska smakade den himmelsk. Så jag köpte en till. Jag tror inte jag druckit något godare.

>