Träningsglädje

Jag har sprungit. Och sprungit. Och sprungit lite till.

15 kilometer

Jag brukar ge mig in i det mesta utan särskilt mycket eftertanke. Allting löser sig, brukar jag tänka. Det gäller Halmstadflytt och det gäller galna utmaningar och det gäller terränglöpning. Coola Karin bokade för några veckor sedan in Ursviklöpning i kalendern och vi visste båda att det var 15 kilometer som gällde. Jag tänkte inte mer på det, trots att jag inte sprungit mer än en mil sedan Hallsberg (och då sprang jag ju inte ens en mil sammanhängande) och dessförinnan inte sedan före sommaren. Att det går att springa kortare än 15 kilometer terräng i Ursvik verkar vi inte ha förstått.

Vi fick i alla fall väldigt soliga 15 kilometrar. Jag svettades som i en bastu de första 3 kilometrarna för att sedan svalna av och vara tacksam för att jag hade jacka på mig som skyddade mitt ontsinta axelparti mot kall svett och vind.

Det var med tunga ben jag gjorde Ursvik. Karin däremot var i fin form och sprang lite före mig för att sedan stanna och plocka upp mig. Sådär fick hon hålla på, tills hon runt efter 10 kilometer antog utmaningen att psykiskt dra mig runt de sista 5 kilometerarna. Kilometer 10-13 gick väldigt bra. Jag gillade den delen i skogen, förmodligen för att det var ganska flackt och lättsprunget och jag hade bra flyt i benen och i huvudet. Jag visste att det inte var så långt kvar. Värre var det innan. Det var backe efter backe som bjöd på pulstoppar trots att vi gick uppför. För att inte tala om nedförsbackarna. Vilka stup!

Efter rundan var allt jag kunde tänka på att få dricka. Vägen till bensinmacken kändes evigt lång och när vi till slut kom fram och köpte Powerade i guldflaska smakade den himmelsk. Så jag köpte en till. Jag tror inte jag druckit något godare.

>

>

Jag har varit på simskola!

Att andas rätt

Eftermiddagen har inte varit min. Medan jag väntade på min simlärare Coola Karin satt jag med en latte vid Ringen och funderade på livets stora gåta. Just nu består den i att få banken att fatta att vi visst kan ha tre lägenheter. Att vi visst har ordentligt med pengar kvar efter att lån och avgifter är betalade och att vi inte alls har för hög belåningsgrad. Och när jag skulle öppna lägenhetsdörren hem ikväll hittade jag inte nyckeln. Den låg innanför fodret i väskan – men jag hittade inget hål. Jag höll på en halv evighet med att pillra ut nyckjäkeln medan alla mina träningsgrejer och simkläder låg utspridda på golvet i trappuppgången. Eftermiddagen har inte varit min.

Men simningen gick bra. Så bra den kunde gå. Jag har försökt lära mig andas samtidigt som jag simmar. Både bröstsim på det dära sättet när man har huvudet under vattnet, och frisim. Jag har typ aldrig tagit ett crawltag i mitt liv. Hade noll kunskap om hur man tar rätt armtag. Hur man andas. Men snälla simläraren hade tålamod och förklarade på många sätt hur jag skulle göra. Och nog gick det lite bättre efter ett tag. Då fanns det stunder jag kom in i andningen riktigt bra. Då jag även försökte tänka på tekniken.

Jag kan mycket väl tänka mig att simma igen. Övning ger färdighet. När man väl kan crawla och bröstimma riktigt ordentligt så att det blir effektiv träning kan det nog vara ganska kul. Och jobbigt. Det var ganska jobbigt idag också. Men det berodde mest på att jag inte hann andas mellan simtagen.>