Träningsglädje

Min chef har som motto att alltid gå in i ett möte med en tydlig målsättning om vad hon vill få ut av mötet. Det kan tyckas självklart, men jag tycker ofta att alltför många möten är för ineffektiva, för otydliga och därmed alldeles för dyrbara. Jag tar med mig hennes motto när jag tränar. Målsättningen för kvällens träning är att gå hem med darriga ben.>

Jag hade en plan. Men samtidigt som jag kom på att det var en dålig plan dök en ny möjlighet upp. Livet är spännande – vad som helst kan hända!

Indexlöpningen blev till något helt annat

Planen med att springa indexlöpning var nog den sämsta idén jag kommit på. Hallå Pucko-Puma liksom. Jag flyttar ju från min världsbästa etta vid Zinkensdamm om bara 2 eller 3 veckor och så värst många rundor häromkring lär det inte blir sedan. Inte så ofta i alla fall. Vi flyttar visserligen inte till Halmstad förrän sista oktober – men jag kommer hyra ut min pärla till lägenhet innan dess, så vi flyttar ut till Saltsjöbaden under några veckor.

I stort sett samma sekund som jag kom på att min indexlöpning var en dålig plan, plingade telefonen. Det var en av träningsvärldens sötaste bloggare som föreslog en powerwalk. Jag var inte sen att tacka nej.

Det blev snabbdistanslöpning till Skanstull och upplocking av en ganska lost nyinflyttad Stockholmare som jag tog med på en något lång runda runt Årstaviken inklusive lite lätt guidning. Vi hade fullt sjå med att uppdatera oss om varandas liv så tiden gick undan – och inte en endaste bild kom jag ihåg att åstadkomma. Det här med bloggen är en jäkligt bra grej alltså! Inte visste jag att man kunde bli så social via en dator.

Efter löpningen och snabbpromenerandet kändes benen lite trötta och liksom lite urholkade. Joggen de få kilometrarna hem kändes oerhört konstig. Jag stapplade fram och hade ingen riktig kontroll på rörelsena. Jag kände mig väldigt dum där jag sprang fram längs med Ringvägen. Det kändes mest som om jag krängde mig framåt. Men hem kom jag till slut, törstig och hungrig och oerhört sugen på blåbärssoppa.>

MarathonMia påminde mig om att det inte är så långt kvar till Berlin Marathon – och här sitter Grabben med chips och cola. Vad jag vet har chips och cola inte hjälpt någon att bli snabbare. Eftersom Grabben huserat i Halmstad de senaste veckorna vet jag heller inte hur pass mycket han tränat. Om det fortfarande är aldrig* lär det inte bli under 2.55 i Berlin. Och då tycker jag ändå att 2.55 är en snällt satt ribba från mig.

*Aldrig är i detta fallet inte aldrig. Men det är sporadiskt och vad det verkar även helt utan plan.

>