Jag är på g. På gång.
Benen är fulla med spring
Det är mer än tio dagar sedan jag senast löptränade. Klockan 23.00 ikväll ville benen ut och springa. Inte bara benen förresten. Hela jag ville ut. Hela kroppen längtade.
När vi sprang som bäst, någonstans efter tre kilometer, mitt i backen upp till Rinvägen längs med Eriksdalsbadet, frågade Grabben om det kändes ovant att springa. Om det kändes sådär stappligt, stelt och konstigt som det ibland kan kännas när man inte sprungit på ett tag.
Det gjorde det inte, svarade jag. Det kändes lätt och ledigt och underbart. Sommarnatten var svensk och sval med regnblöt asfalt och någon enstaka ungdom på en cykel. Det lätta sommarmörkret omslöt sig tryggt kring kroppen och bjöd på total fokusering. Att springa på folktomma gator en sen kväll påbjuder koncentration. Det finns inget som stör. Inte heller när man har en grabb i hasorna.
När vi springer är det nämligen i hasorna jag vill ha honom. Grabben. Tränar’n. Haren. Inte framför. Springer han en meter framför trippar jag för mycket bakom eftersom jag inte ser var jag ska sätta fötterna. Springer han längre framför blir jag stressad eftersom jag hamnar för långt bakom. Men ett steg bakom mig är perfekt. Då är det jag som är först. Jag som bestämmer. Jag som tar i, kämpar lite extra, för att inte tappa tätpositionen.
I slutet av backarna jagade han mig lite extra. Sa att ”nu börjar jag spurta”. Då hade jag inget annat val än att lägga i en extra växel jag också.
Kvällen bjöd på drygt fem kilometer på söder i Stockholm med långa fartlekar. Imorgon blir det löpning någon helt annanstans. Jag och grabben är på väg ner till Halmstad men istället för den vanliga motorvägen förbi alla ”-köping” åker vi via Smögen. En spontanplanerad miniroadtrip. Träningskläderna är med. Träningslusten är med. Och datorn är definitivt med!>
Här står jag och fryser. 
Smögensjöbodar
Road trip
