Bloggen Träningsglädje, www.traningsgladje.se, är en hälsoblogg och en blogg om träning som funnits sedan 2006. Idag är Träningsglädje en av Sveriges största bloggar inom outdoor; till exempel cykling, löpning och skidåkning.
Jag som skriver hälso- och träningsbloggen Träningsglädje heter Sara Rönne. Jag vill uppleva livet och tusen känslor i ett par löparskor, på en cykel eller på skidor – med svett i håret och endorfinruset i kroppen.
Här på min blogg kan du läsa om löpning, cykling, skidåkning, simning, styrketräning, träningsresor, tankar om hälsa, träning och livet – och så en hel del mat och recept.
Jag minns inte mina personbästan eller rekord, men jag kommer ihåg alla känslor. För mig är det resan som är målet med min träning. Träningsglädje när det är som allra bäst.
Jag bor i Åre och Stockholm. Mitt hjärta slår för somrar och vintrar. Träning inomhus och utomhus. Jag är utbildad skidlärare och cykelinstruktör. Jag är anlitad inspiratör och föreläsare.
Min blogg Träningsglädje är en del av mitt jobb. Jag jobbar med digitala medier och framförallt digital PR och content management. Jag föreläser ofta om olika aspekter i vår digitala samtid. Jag är även frilansande fotograf och skribent.
Tusen tack till dig som läst den här träningsbloggen under alla år – och som varje dag fyller den med meningsfulla kommentarer och som skickar mig uppskattande mail. Du är en stor del av traningsgladje.se – och du är en bidragande faktor till varför den här bloggen så ofta finns på topplistor när bästa hälsoblogg och träningsblogg ska rankas. Du inspirerar mig!
Kontakt: [email protected]
Twitter, Instagram, Snapchat och Pinterest: @sararonne
Jag tar gärna emot pressinformation. För icke beställt material ansvaras ej. Alla samarbeten (affiliatelänkar och sponsrade inlägg) märks ut enligt marknadsföringslagen.
”Nu är det 20 veckor kvar till Stockholm Halvmarathon S:t Eriksloppet. Det betyder att Anders Szalkais träning inför halvmaran den 1 september börjar denna vecka.” Så började ett mail jag fick i veckan…
S:t Eriksloppet
En halvmara är en bra distans. Det är tillräckligt långt för att man ska klara den. Och det är tillräckligt långt för att det ska kännas som en bedrift och ge en riktig wow-jag-gjorde-det-känsla. Jag sprang förra året och det var det bland det bästa och det värsta jag gjort. Det bästa var känslan efteråt, det värsta var att loppet krockade med en av de värsta mensvärksdagarna jag upplevt. Ingen bra kombination… Om jag bara får ordning på min höft så ska jag springa igen!
Innan S:t Eriksloppet kan man följa Szalkais program (finns för de som både vill springa på 1 tim 30 min till de som har som mål att springa på 2 timmar eller helt enkelt bara fullfölja loppet, vilket inte är så ”bara”) eller vara med på de löparkvällar som började för några dagar sedan. Just löparkvällarna kan jag tänka mig funkar som skitbra inspiration (jag har aldrig kunnat gå på en tråkigt nog…)