Det finns vissa tillfällen dÃ¥ jag nyper mig i armen över livet. Som en dag i januari för nÃ¥got Ã¥r sedan dÃ¥ jag Ã¥kte i ett mörkt – men upplyst – längdspÃ¥r alldeles ensam och tänkte att sÃ¥dant här gör folk pÃ¥ sin semester. Och jag pÃ¥ min vardag. Som idag när jag tog med min kollega Malin upp till #sarasfrukosttopp och solen sken och det var stilla och alldeles ljuvligt och en helt vanlig tisdagskväll. Ljuset var varmt och inte ens när vi sa hejdÃ¥ vid halv nio hade solen gÃ¥tt ner bakom fjället.
Vi tog snöskorna uppför Ullådalsbacken och var tvungna att stanna flera gånger och kolla bakåt över fjälltopparna. Ovan trädzon hade snön smält på den ljungklädda marken som leder fram den sista biten till den lilla topp som jag kallar min. Vi hade lä bakom ett stenblock och stod där uppe och pratade om allt viktigt och oviktigt en lång, lång stund och insåg att ingen av oss skulle kunna beskriva just den känslan som vi upplevde då för någon annan.
En helt vanlig kväll i maj liksom. Med vår i dalen och vårvinter på fjället. Nyp mig i armen, någon!