Det är något med ljuset på våren i fjällen. Luften är krispigt klar, men ljuset är också krispigt och klart. Kontrasterna mellan skog och kalfjäll. Blå himmel och snövitt täcke. Isen som släpper och sjön därunder. Det är häftigt. Och det gör något med mig.

Vår har aldrig varit min grej. Att se snö som töar är inte vackert. Inte heller grusmoln från en lastbil som kör över väggrenen, hundskit i slänten eller tråkbruna trädgrenar utan spirande löv. Men fjällen har mildrat det där lite. Liksom visat att det kan vara fint ändå. Snön reflekterar ljuset ända in i själen.