Jag lyssnade på Framgångspodden igår kväll eftersom jag såg att Lovisa Sandström var med. Jag gillar Lovisa och tycker att hon gjort en häftig resa med sitt företagande och sitt eget varumärke och det är kul att lyssna på henne i andra sammanhang än träning.
Men jag insåg att jag fastnade mer vid frågan; vad är framgång? Jag har bloggat om det förut, senast i maj i år då jag skrev ett inlägg som handlade om framgång och hur jag mäter och sätter min strategi för framgång.
I en intervju jag gjorde häromdagen sÃ¥ pÃ¥pekade journalisten att jag var sÃ¥ kalkylerande och dÃ¥ reflekterade jag inte sÃ¥ mycket över det men när jag funderat nÃ¥gra varv pÃ¥ det sÃ¥ inser jag att jag är extremt planerande och strategisk. För mig är det sÃ¥ självklart att jag inte ens tänker pÃ¥ det. När jag nalyserar – och berömmer – andras framgÃ¥ng sÃ¥ identifierar jag alltid att där finns en plan.
Lovisa har som ett av sina mÃ¥l att bli ekonomisk oberoende och jag hör rätt ofta det mÃ¥let – men jag gÃ¥r själv inte igÃ¥ng pÃ¥ det. Mitt mÃ¥l är att alltid utvecklas. Det lÃ¥ter sjukt präktigt men jag fÃ¥r nog inse att jag är en rätt präktig person dÃ¥.
Pengar är bÃ¥de viktigt och oviktigt. Viktigt upp till den gräns dÃ¥ jag känner mig fri frÃ¥n att tänka pÃ¥ pengar – därefter blir det rätt oviktigt. Och som de sa i podden: mer lön är inte bäst. Enligt amerikanska forskare är den lyckooptimala mÃ¥nadslönen 54 000 kronor. Efter det blir vi inte lyckligare för varje extra intjänad krona.
Jag har budgetmål kopplade till mitt företagande; tre olika målsättningar för min omsättning. Jag har noga koll på hur jag når mina mål men kan bli bättre på att förvalta mina pengar bättre. För rent krasst; jag jobbar sjukt mycket (och utvecklas i och för sig sjukt mycket tack vare det) men är inte lika intresserad av att göra vettiga saker av pengarna. Som att förvalta och investera dem för att de ska växa. Eftersom jag är uppväxt på 90-talet med tydliga syndrom från det läge som rådde då är det som att jag har en hetsare med piska som sitter på min axel och säger att jag alltid måste dra in mer pengar.
När jag kommer pÃ¥ en idé, utvecklar en idé eller tillfrÃ¥gas om en idé sÃ¥ har jag alltid affären i fokus. Jag lägger tid och kraft pÃ¥ idéer där det kommer in pengar, annars inte. Jag tycker inte att det är fult att tjäna pengar. Snarare blir jag alltid förvÃ¥nad när jag märker av den attityden. Jag fattar ärligt talat inte grejen. Varför skulle det vara dÃ¥ligt? Det är ju bara när vi tjänar pengar som vi kan spendera dem pÃ¥ bra saker – som att hjälpa andra till exempel.
Lovisa berättade om hur hon tänker när hon engagerar sig i nya uppdrag. För några år sedan var uppdraget tvunget att uppfylla något av dessa kriterier: 1) roligt 2) inkomstbringande 3) bra marknadsföring. Idag, när hon utvecklat sitt företagande så måste uppdraget uppfylla två krav.
Jag håller med om Lovisas modell, fast jag har mest ställt frågan: vad är det här uppdraget värt? Oftast har det i slutändan handlat om ungefär samma saker som i Lovisas modell; att det ger pengar, är kul (vilket jag anser gå hand i hand med utvecklande) eller bra PR.
Det fascinerar mig att vi har olika drivkrafter och dels tycker att framgång är olika viktigt och dels att vi definierar framgång på olika sätt. Att vilja vara ekonomisk oberoende är ett mål som jag hör ganska många, framförallt yngre personer, uttrycka och jag undrar varifrån den önskan kommer? Det är ett relativt begrepp och i teorin kan vi vara ekonomiskt oberoende vid en månadslön på 25 000 kronor.
För egen del skulle jag bli alltför uttråkad om jag var ekonomiskt oberoende för att inte jobba. Och om jag ändå jobbade så skulle inte ett ekonomiskt oberoende vara särskilt relevant.
Jag är ingen storkonsument av prylar. Men jag har det senaste året köpt två saker som en belöning för att jag jobbar så mycket som jag gör. Två saker som jag värdesätter varje gång jag använder dem och som ger mig en känsla av att det jag gör är bra och att jag vill fortsätta göra bra saker.
Jag köpte en BMW i november och jag köpte en Hermès scarves i maj (här har jag den pÃ¥ mig). Men det som inte gÃ¥r att köpas efter hÃ¥rt jobb är utvecklingskurvan som pÃ¥gÃ¥r – förutsatt att man sysselsätter sig med rätt saker förstÃ¥s.
Men om vi ska Ã¥tergÃ¥ till frÃ¥gan: vad är framgÃ¥ng? Svaret beror pÃ¥ vÃ¥ra drivkrafter och vad vi känner tillfredsställelse frÃ¥n. Människor med mycket pengar imponerar inte pÃ¥ mig, däremot kan smart affärsmannaskap göra det. Men det jag imponeras mest av är när människor gör vad de drömmer om att göra; oavsett om det handlar om att flytta till en stuga i skogen eller plugga länge, jobba hÃ¥rt och göra karriär – om det är den ärliga drömmen. Att bli bäst pÃ¥ att leva efter en norm, just för att det är en norm, kan omöjligt vara definitionen av framgÃ¥ng.
Tips: fler som pratat om just pengar och ekonomi är podduon Josefin & Vanja.
