Turspåren i Edsåsdalen kan vara södra Årefjällens bäst bevarade hemlighet. Oftast är det motionsspåren som syns genom appar som Skidspår (man måste klicka sig vidare till ”spårstatus” för att se att det finns fler spårade rundor) – men turlederna är lika fint spårade de! Och då öppnar sig fantastiska möjligheter att komma upp på fjället och åka längd!

Jag valde den längsta rundan för gårdagens skidåkning i Edsåsdalen: Älgbergsrundan. Den är 19 km från starten i Edsåsdalen, men jag parkerade i Dalen och då blir den några kilometer kortare. Att parkera i Dalen är för övrigt ett bra tips om du kör bil till Edsåsdalen; här finns mer plats att parkera och så ligger spåren mycket närmre.

Älgbergsrundan (som är skyltat med nummer 122) är en rödmarkerad led, men det beror enbart på längden (19 km) – annars är den rätt så flack enligt beskrivningen av spåret. De första fyra kilometrarna går uppför genom granskog och det är segt men ändå riktigt fint eftersom snön ligger tung på granarna.

Jag kände att jag måste stanna hela tiden för att fota, vilket inte gör så mycket eftersom jag ju skulle åka långsamt enligt punkt 2 i det här blogginlägget. Kolla, såhär fint är det:

När granarna glesade ut och det blev kalfjäll istället så tog jag turens första riktiga paus och drack lite av den varma rödvinbärssaften som jag värmt och hällt i en sådan där klassisk midjeväska man har när man åker längdskidor. Jag var så himla tacksam att jag packat med det.

Jag hade också ett par extra vantar med mig (Marit Björgens skidhandskar för att vara exakt) – och min kamera såklart: en Canon G7X som följer med på sådana här fjälläventyr. Typ som det i somras när jag också var i Edsåsdalen och sprang Grofjällsrundan.

Ibland satt det som små älgmärken på ledkryssen och jag blev full i skratt vid ett tillfälle för precis vid ett sådant älgmärke var det djupa spår från något som tveklöst var älg. Men det var ett tag sedan som den hade klivit över spåret för avtrycken var lätt översnöade.

Igår kom det nästan en decimeter snö vilket gjorde att spåret var lite fluffigt och löst. Vanligtvis finns det en skejtbedd bredvid de dragna klassiska spåren men det hade inte hunnits med till idag. På vägen tillbaka till spårcentralen var det bara att stå stadigt i spåret eftersom det inte fanns så mycket plats utanför att bromsa på. Eller, den gången jag försökte så blev det en fin face plant rätt ner i djupsnön.

Såhär såg det förresten ut upp mot kalfjället när träden glesade ur. Blå himmel och massor av snö:

Om jag ska vara ärlig så är längdskidåkning det jobbigaste jag vet. När jag åker längd så har jag aldrig musik eller podcasts i öronen (till skillnad från när jag springer) utan det är bara jag och mina egna tankar och naturen runt omkring. Precis som med landsvägscykling så är det svårt att åka på halvfart. Det är all in som gäller; och då blir det antingen jättejobbigt – och när det inte är särskilt jobbigt alls så är det för att jag står still och försöker få fatt på krafterna igen.

Det är också enorm skillnad på när det går uppför och utför. När jag började åka var klockan runt 13 och under de första kilometrarna undrade jag om jag skulle hinna hem innan det blev mörkt. Men det gjorde jag ju; det går bevisligen fort när det går utför…

Jag börjar trivas bättre och bättre med mina Fischer längdskidor med skin – alltså den nya generationens vallningsfria skidor som det pratas mycket om nuförtiden. Det är så skönt att bara klä på sig, grabba tag i skidorna och gå ut – utan att oroa sig över vad det är för grader och hur snön är. Det är bara att åka. Jag är helnöjd med mitt köp!