Vasaloppet markerar starten för våren tycker jag. På lördag är det Tjejvasan och jag har åkt det loppet två gånger. Första gången var det fantastiskt härligt. Andra gången var vädret fantastiskt härligt, men det var jobbigt. Men, de båda åren markerade ändå starten på våren i och med min målgång. Jag minns såväl solskenet, snön som var mjuk och blöt och hur jag kom tillbaka till Stockholm och det var barmark och liksom kvittrigt och blommigt.

Såhär såg det ut första gången jag åkte Tjejvasan för typ 4-5 år sedan. På första bilden har jag bara runt hundra meter kvar till mål – och den andra bilden är på mig och Åsa.

Själva Vasaloppet är en vecka efter Tjejvasan. Då har jag ofta suttit nöjd hemma i soffan och haft en lugn Vasaloppsmorgon. Någon enstaka gång har jag varit på Vasaloppsspinning. Det är en fin brytning mellan vinter och vår.

Våren i Åre är inte som våren i Stockholm. Det är inte sopade gator och löpturer utan mössa. Men det är långluncher utomhus i solskenet, det är solglasögon och skaljacka och det är jättelånga dagar med kaffetermos och filt på isen. Det är ljuvligt och jag ser fram emot det.

Oavsett var jag är så innebär våren också mer löpning. Jag hoppas att det kan få bli så också det här året, trots strulet med min kropp som på ett sätt inte vill samarbeta – men som på ett annat finurligt sätt gör vad den kan för att lirka sig själv hel. Imorse kändes allting hopplöst eftersom mitt ben värkte under min morgonpromenad. Sedan satt jag på köksstolen några timmar och när jag reste mig för att gå till badrummet kändes allting jättemärkligt.

Jag hade ingen värk i benet. Och jag var helt plötsligt inte så stel. Och jag hade inte gjort något alls förutom att sitta ner en stund!

Med den oförklarliga förändringen i kroppen så var det som att solen där ute började skina. Som att livet lite kom tillbaka. Som att allting blev lite lättare.

Jag ser framför mig ett aktivt liv i många, många år. Det som gör mig glad och varm i hjärtat är när äldre människor är ute och promenerar, åker skidor eller tränar. Därför tycker jag så mycket om Crafts hyllning till Veteranerna – de som åkt Vasaloppet år efter år. Jag vill bli som Berit!

Den här lördagen har det varit lika strålade fint som det var för exakt en vecka sedan; när jag och Jessica åkte Tjejvasan. Och idag precis som då så var jag ute och skidade. Jag ska berätta mer om det strax, men jag kunde inte låta bli att tänka på hur lång tid en vecka kan kännas.

Imorgon är det dags för det riktiga Vasaloppet – och det känns som att vi som åkte Tjejvasan drog vinstlotten. Vilket väder vi hade. Vilken kalasdag! Såhär såg det ut:

Jag längtar till söndag morgon. Då ska jag och Hazel krypa upp i soffan och ha TV-morgon och följa alla som åker i spåren mellan Sälen och Mora. Och när de passerar Oxberg så ska jag tänka att här har jag också åkt.

Igår morse åkte jag längd för första gången sedan loppet. Jag tog en femkilometrare på sjön med Hazel. Direkt efter loppet var jag trött mellan skulderbladen i ryggen (under loppet var jag mest trött i armarna) men när jag stod på skidorna igen så var jag öm i hela foten och framförallt vid främre trampdynan där man böjer tårna. Just fötterna var det som strulade under loppet och hela den sista milen längtade jag efter att få kasta av mig pjäxorna.

Jag visste att mina gamla pjäxor skulle vara lite av akilleshälen – de nya är mycket skönare (men det blir fel i bindningen till mina gamla skidor).

Vi fick startlappen av SPP Pension och Försäkring och vi var med i några filmer som de har gjort, här är en till del: