Jag kan gå igång på lite märkliga saker. Som tanken på att gå upp svintidigt för ett löppass. Eller gå upp svintidigt överhuvudtaget. Det är drömmigt i min värld. Massor av effektiv tid innan världen vaknat.

Det blev inte svintidigt imorse. Men tidigt nog. Och jag var dessutom pepp på morgonjogg. Eftersom Hazel alltid är pepp på morgonjogg så brukar jag öppna dörren så att hon står och väntar på farstubron istället för att hoppa runt i hallen så som överglada hundar ofta gör. När jag står där inne och snörar på mig skorna hör jag ett dovt men högljutt morrande från henne. Som aldrig slutar.

Utanför den öppna dörren är det bara mörker. Ett tjockt lager mörker. Och eftersom det är så tidigt hörs inget annat än tystnaden. Och hennes morrande.

Jag sticker ut huvudet och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig men gissar att hon ser någon människa där ute, även om det är otippat eftersom ingen rimligtvis kan ha ett ärende förbi min ytterdörr i morgonmörkret.

Men jag ser två fluffiga svansar med ljusa spetsar som dansar uppför slänten och vet omedelbart att det är räv. Och att jag sett räv häromkring flera gånger förut!

Vi springer ut i mörkret och jag har pannlampan på huvudet. Det är först en bit asfalt, och sedan lite grusväg med Åresjön på ena sidan och tågspår och bebyggelse och sedan E14 på andra sidan.

Pannlampans sken lyser upp allting; reflexerna strålar ut från sina lite konstiga ställen och jag blickar in en bit på sidan av vägen och undrar om det verkligen är reflexer jag ser där inne. De sitter lite konstigt två och två i udda formationer.

Och jag inser sedan att det inte är reflexer. Det är ju två älgar. Vi står och tittar på varandra ett tag, jag och älgarna. Hazel som är fågelhund bryr sig inte nämnvärt. Sedan bestämmer älgarna sig för att lomma iväg och jag springer vidare och undrar vad jag ska få se härnäst.

Men det blir inga fler djur. Det blir en tidig morgon som gryr och morgonpigga bilar på väg till sina jobb. Det blir lyckorus i kroppen och en riktigt bra dag – precis som alltid när man börjar med en morgontur.

Det blev premiär med min Silvalampa ikväll. Hela veckan är lite upp och ner med tider och så – jag kom hem från en snabb fem kilometer precis när jag egentligen borde gå och lägga mig. Men det spritter i kroppen så det var skönt att komma ut.

Rundan gick på asfaltsväg och någon kilometer eller två på en gammal skogsväg. Jag koncentrerade mig noga på podden jag lyssnade på men hörde ylande vargar i fantasin. Det är coolt med pannlampa, för jag ser bara vägen framför mig och allt vid sidan av är svart. Jag har ingen aning om fart för jag kan inte relatera till hur snabbt jag passerar saker och ting runt omkring mig. Jag kan bara avgöra beroende på min puls.

Jag springer aldrig så snabbt som sent på kvällen. Inte för att jag är rädd – men för att det är då jag har den där känslan. Den som man vill ha jämt!

När springer du som bäst? Och var? I skogen, på asfalt, på bana? På morgonen, lunchen, eftermiddagen eller kvällen? Själv – eller i grupp?

 Pannlampa // Silva. Kläder med reflexer // Craft.