Jag kan gå igång på lite märkliga saker. Som tanken på att gå upp svintidigt för ett löppass. Eller gå upp svintidigt överhuvudtaget. Det är drömmigt i min värld. Massor av effektiv tid innan världen vaknat.
Det blev inte svintidigt imorse. Men tidigt nog. Och jag var dessutom pepp på morgonjogg. Eftersom Hazel alltid är pepp på morgonjogg så brukar jag öppna dörren så att hon står och väntar på farstubron istället för att hoppa runt i hallen så som överglada hundar ofta gör. När jag står där inne och snörar på mig skorna hör jag ett dovt men högljutt morrande från henne. Som aldrig slutar.
Utanför den öppna dörren är det bara mörker. Ett tjockt lager mörker. Och eftersom det är så tidigt hörs inget annat än tystnaden. Och hennes morrande.
Jag sticker ut huvudet och vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig men gissar att hon ser någon människa där ute, även om det är otippat eftersom ingen rimligtvis kan ha ett ärende förbi min ytterdörr i morgonmörkret.
Men jag ser två fluffiga svansar med ljusa spetsar som dansar uppför slänten och vet omedelbart att det är räv. Och att jag sett räv häromkring flera gånger förut!
Vi springer ut i mörkret och jag har pannlampan på huvudet. Det är först en bit asfalt, och sedan lite grusväg med Åresjön på ena sidan och tågspår och bebyggelse och sedan E14 på andra sidan.
Pannlampans sken lyser upp allting; reflexerna strålar ut från sina lite konstiga ställen och jag blickar in en bit på sidan av vägen och undrar om det verkligen är reflexer jag ser där inne. De sitter lite konstigt två och två i udda formationer.
Och jag inser sedan att det inte är reflexer. Det är ju två älgar. Vi står och tittar på varandra ett tag, jag och älgarna. Hazel som är fågelhund bryr sig inte nämnvärt. Sedan bestämmer älgarna sig för att lomma iväg och jag springer vidare och undrar vad jag ska få se härnäst.
Men det blir inga fler djur. Det blir en tidig morgon som gryr och morgonpigga bilar på väg till sina jobb. Det blir lyckorus i kroppen och en riktigt bra dag – precis som alltid när man börjar med en morgontur.
Jag är ingen naturlig morgonmänniska men jag förstår precis vad du menar (även utan älgar och räv – jag blir barnsligt glad av djurliv). Min favoritstund i går var när jag satt i soffan tidigt på morgonen och väntade på att en bröddeg skulle jäsa färdigt. Frukost skulle ätas på jobbet och det fanns inget jag borde göra så jag satt där i mörkret och drack te och läste bloggar och hade det himla bra.
Jag ser inte mig själv som mörkrädd men tänker ändå att det är lite modigt att sticka ut själv i kompakt mörker. Förstås har du mobilen med, om du skulle råka skada dig på något sätt (med eller utan hjälp från älgar).
Wow alltså, wild encounters! Vad häftigt! Själv fick jag för första gången se älg riktigt när på väg när jag var i Särna. Höll på att krocka med två älgar som klev ut rakt framför bilen mellan Idre & Särna. På vägen hem var det en älg som hade lite mer marginal när hen traskade över vägen. De är ståtliga djur!
En spännande morgontur! 🙂
Perfektion i min värld. Var också upp svintidigt imorse. Jag sprang. I regnet, så himla härligt 🙂
då lever man. och då mår man!