När klockan var strax före 23 igår bestämde jag mig för att det var dags för en löptur. Regnet som öst ner sedan eftermiddagen fortsatte att vräka ner men det var en del av tjusningen med att komma ut. Att springa genom sommarkvällarna i regn är något jag drömmer om på vintern och man blir aldrig mer än blöt.

Jag var i Öregrund hela dagen hos min kompis Ella. Vi tittade till de dagsgamla fölen pÃ¥ dagen och när vi var längst bort i hagen öppnade sig himlen första gÃ¥ngen. Regndropparna slog hÃ¥rt mot huden och övergick till hagel och snart var vi sÃ¥ blöta att det inte spelade nÃ¥gon roll. Resten av eftermiddagen tillbringade vi med att sträckkolla den sista säsongen av Skam innan jag tog mig ut pÃ¥ löppasset – och blev sommarregnsblöt igen.

Om en månad tar jag mig an 11 mil i fjällen och jag känner mig redo. Känslan i benen igår kväll var oslagbar. Livet just nu är oslagbart!

Jag skrev det där som står i rubriken till en bild på Instagram (jag heter @sararonne där) häromdagen och mantrat har fastnat i min hjärna. Ju mer jag tänker på det desto mer saker som jag tycker om symboliserar det.

Just den dagen var jag på väg uppför ett berg i Åre. På toppen började det regna småspik och det var fantastiskt. I funktionskläder är allt skitväder rätt så fantastiskt (om man inte är ute för länge eller har skavsår eller ont någonstans eller taskigt med energi). Uppför och småspik och jag var i mitt esse.

Igår kväll tog jag en sen kvällsrunda. Jag hade på riktigt suttit inne och jobbat konstant hela dagen och inte ens knäppt av min Moccamaster från förmiddagens bryggkaffe. Tids nog knäppte den av sig själv i tron om att den glömts bort.

Att sitta still sådär en hel dag är totalt ohälsosamt av flera skäl och det är ju en evinnerlig tur att jag inte gör det så ofta men njutningen att få sticka ut på en löptur i kolmörkret efteråt alltså. Ren och skär lycka.

Jag älskar att springa i mörker. Det är som att alla sinnen är mycket starkare dÃ¥. Och pÃ¥ samma gÃ¥ng sÃ¥ är omvärlden sÃ¥ totalt frÃ¥nvarande. Det är som att vara i sin egna bubbla – precis som när det regnar smÃ¥spik. When the going gets tough och sÃ¥ vidare. Eller sÃ¥ är det inte särskilt tufft alls utan alla andra väljer bara helt andra tillfällen. Som tidpunkter mitt pÃ¥ dagen som är mina absolut trÃ¥kigaste om jag inte springer lÃ¥ngpass i en skog eller pÃ¥ ett fjäll.

Det har varit fullmÃ¥ne sÃ¥ mÃ¥nga kvällar i rad nu att jag dessutom lever i en dubbelvärld av enorm sömnbrist och evinnerlig energi. Det är sÃ¥ knasigt att jag inte kan sova när det är fullmÃ¥ne – och jag tycker att den senaste tiden har det blivit allt värre med det där. Kombinationen med att min hjärna gÃ¥r pÃ¥ full speed med mina jobbprojekt och alla bra idéer jag mÃ¥ste knyta en röd trÃ¥d genom gör kanske mÃ¥neffekten extra pÃ¥taglig. Men jag tänker att det är sÃ¥dant som kvällsjoggar i nattmörker nog kan bota.

Till veckan måste jag skaffa mig en bra pannlampa. Förra säsongens har blivit utbränd.