Dagens väder alltså. Det har typ inte kunnat vara bättre. Några minusgrader och strålande sol. STS Alpresor bjöd in till picknick i backen och runt 50 personer hängde där i solskenet för lunch. Det hade tydligen tagit hela förmiddagen att göra utgrävningen i den stora snöhög som så passande låg placerad med Matterhorn i bakgrunden och solen mitt framför näsan. Allt var byggt av snö: bord, bar och långa rader med soffor.

Vi passade på att ta några åk i backarna i närheten både på morgonen och eftermiddagen. Stora, skärande svängar med hög fart i nypreparerade pister som höll sig otroligt fina hela dagen. På eftermiddagen hängde vi i några solstolar på ”Ullas” (Chalet Etoile) och jag fick äntligen min kopp varm choklad med grädde.

Klart bra dag alltså. Oavsett hur vädret blir resten av veckan så är jag nöjd med den här resan. Och att det var så dimmigt och snöigt i måndags att vi faktiskt inte såg ett enda berg, ja det har jag redan glömt. Lite så är det med livet också tänker jag. Man glömmer snabbt, både på gott och ont.

Jag i förgrunden – och berget Cervino, mer känt som Matterhorn, i bakgrunden

En liten kyrka på toppen av liften – alla satt överallt och lapade sol

Solstolar. Praktiskt. Alpigt!

Baren på picknicken

Ja den här personen känner ni ju igen!

Picknicktallrik. Pestopasta och goda charkuterier!

Stor del av gänget som samlats för picknick i solen

Här på Ullas hängde vi i slutet av dagen!

Det var med seriös träningsvärk i benen jag satte mig på cykeln nere på gymmet i eftermiddags för att köra 15*1 minut. Det var inga tuffa intervaller som jag pressade kroppen med, däremot 15 pulshöjningar med snabb kadens snarare än tung belastning. Att ligga på tunga växlar hade mina ben inte pallat. Nu såhär efteråt känns det rätt skönt och jag tror att blodgenomströmningen uppmuntrats lite.

I och med detta fjärde intervallpass i den här serien så har jag bara 1 kvar. I min värld det allra jobbigaste av dem alla: 5*5 minuter. Det känns liksom mycket av allt. Jag sparar det passet tills jag kommer hem. Vi har 3 skiddagar kvar här i alperna och ikväll kommer bilder från dagens solsken som varit lika brutalt som himlen varit blå.

Jag tycker att ”jävligt jobbig start” varit en kanonbra motivationsboost till min egen träning. Det var lite därför jag skapade den. Att många andra också hängt på (219 personer enligt eventet på Facebook) är såklart superkul! Februari är inte här riktigt än men jag har redan börjat klura på ett nytt fokus – samtidigt som jag fortsätter med intervallträning såklart.

Jag kom fram till Åre i eftermiddags. Hela tiden på vägen hit tänkte jag att ”här har jag cyklat och här, och här, och här”. Jag har så himla bra minnen från den lilla cykelturen! Jag minns var jag tyckte det var enkelt och var det var jobbigt. Det jobbiga var egentligen bara på 2 ställen: backen innan Mörsil och backen vid Hålland. Jag minns var jag skymtade fjälltopparna för första gången och jag minns hur det kändes att rulla nedför hela backen ner mot byn.

När jag närmade mig berget såg jag hur det pågick febril aktivitet med att få klart byggandet av de nya liftarna. Det kommer nya stolsliftar och mer yta för skidåkning. Idag drog också snökanonerna igång – de sprutar snö så länge det är rätt temperatur och fuktighet. Och så byggs det på Draklanda precis nedanför den alpina nationalarenan. Åre rustar för ny skidsäsong och det är inte långt kvar!

Här i Åre ska jag både köra mötesrace och leva lite fjälliv. Som sällskap har jag med mig springhunden. Fint så!