Jag springer ofta tillsammans med min hund Hazel och ni är mÃ¥nga som har frÃ¥gat om mina bästa tips pÃ¥ sele och sÃ¥dant. När vi skaffade hund var ett av ”kraven” pÃ¥ val av hundras att den skulle kunna följa med pÃ¥ bÃ¥de löpturer och i skidspÃ¥r och allt möjligt annat ocksÃ¥. Hazel har förvÃ¥nat mig mÃ¥nga gÃ¥nger – och jag tror hon kommer fortsätta förvÃ¥na länge än.
Hazel är en jaktcocker från en kennel i Hälsingland och i februari har hon varit hos mig i à re i ett år. Vi hade henne på prov under julen förra året, och då var hon lite drygt 9 månader. Här har jag skrivit mer om henne men också om de tidigare hundarna i mitt liv.
Det första jag gjorde här i à re var att åka till Sundpro utanför Duved och skaffa en sele. På Sundpro syr man alla selar själv med stor erfarenhet från vad som funkar för draghundar och andra hundar som är med i löparspåret, skidspåret eller cykelspåret till exempel. Eftersom man tar med hunden så kan man på plats se vilken storlek man ska ha så att det där blir rätt och riktigt på en gång.
Hazel gillar selen och vet att när jag tar fram den så ska vi ut och springa eller göra något annat mer äventyrligt. Här är nog bästa bilden på Hazel med selen på!
På själva selen fäster man en lina som man i sin tur fäster i det man själv har runt midjan. Jag köpte själva linan från Sundpro också, men selen runt midjan har jag köpt i en djurbutik i Stockholm. Det finns en mängd olika varianter så man får känna vad man själv gillar bäst. Min har mycket reflexer till exempel, men jag skulle gärna ha en liten ficka någonstans för att kunna lägga nycklar eller så.
När jag vet att det inte finns risk för andra människor eller djur så brukar Hazel springa lös när jag själv springer. Hon håller sig i närheten; faktiskt mer i närheten när jag springer än när jag går. Men för det mesta har jag henne i selen; det är trots allt svårt att hålla uppsikt över både hund och terräng. När hon är lös har jag alltid en visselpipa (en sådan som är tänkt för hund) runt halsen.
Tillfällen dÃ¥ hon är lös är när jag ska springa backintervaller. Det är de enda ”kvalitetspassen” jag tar med henne pÃ¥ – backintervallerna tycker hon ocksÃ¥ är kul och vi gör det till en lek. Jag springer aldrig andra typer av intervallpass eller sÃ¥ med hund, varken lös eller i sele. Däremot följer hon alltid med pÃ¥ alla former av njutarpass i terräng eller kortare distanspass pÃ¥ grusväg (bitvis asfalt) – men inte pÃ¥ lÃ¥ngpass pÃ¥ asfalt när jag tränade inför marathon.
Vi testade att Ã¥ka lite längdskidor med henne i vintras och det gick jättebra. Hon gillar att dra och vi jobbade rätt mycket pÃ¥ kommandon som är bra i spÃ¥ret; som ”framÃ¥t” till exempel – när man är i en utförslöpa och till exempel möter andra hundar, eller att hÃ¥lla sig pÃ¥ en viss sida av spÃ¥ret.
I vinter ser jag fram emot att ta med henne på fler skidäventyr på fjället, med termos och filt och allt sådant där.
Såhär kan det se ut när jag och Hazel tränar tillsammans:
> Backintervaller i liftgatan – full fart utan sele
> Myrlöpning pÃ¥ fjället – här hade jag full koll pÃ¥ omgivningen sÃ¥ hon sprang lös
> Här sprang vi Bäverkroken – och Hazel springer över de kraftigt gungande hängbroarna
> Pyramiderna och Issjödalen – ett heldagsäventyr och sommarens mest minnesvärda löptur med Hazel
> Här är Hazel i skidspåret!
