Jag är så extremt glad och lycklig. Jag var lite velig först, men så bestämde jag mig. Var lite osäker på vädret men drog på mig flossade löpartights, en underställströja och en tunn löparjacka. Snörade på mig mina Salming löparskor som har blivit mina Stockholmsskor. Som gjorda för fina pass med lätta steg runt Kungsholmen.

Redan när jag åkte flygbussen från Arlanda direkt hem till dörren (i princip) så var vädret lekfullt soligt, men fortfarande blött från ett regn som varat jag vet inte hur länge. Jag gick och köpte sushi och tog upp trapporna till min Stockholmslägenhet. Slogs av hur fantatiskt fin den är (ljus och fräsch men jag skulle vilja måla bort lite av allt det vita och få in lite mer betong). Hur stan pulserar utanför fönstret. Men också hur fantastiskt grönt det är utanför samma fönster!

När jag insåg att jag faktiskt inte bryr mig ett skit om hur det går i Let’s Dance funderade jag på att dra en pod runt Kungsholmen. Sedan insåg jag att det inte var något att fundera på. Nu när jag inte bor i Stockholm så måste jag ju göra det bästa av mina timmar när jag väl är här.

Jag lämnade lägenheten med tydliga tankar om att jag har en Stockholmskris. Jag gillar Stockholm men står samtidigt inte ut. Jag kom tillbaka till lägenheten och älskade allt. Hur våren smekte min kind längs Kungsholmsstrand. Hur regndropparna på de försiktiga bladen höll folk borta från gatorna. Fast på Sommar! var det folk – och där kom jag springandes mitt i kön.

Det var länge sedan mitt steg kändes så lätt och ledigt som det gjorde ikväll. Jag vet inte om det var Salmingskorna – eller om det var jag. Kanske var det Stockholm. Jag är oerhört tacksam för den här kvällen!