Det gäller passa på att njuta av decembersolen när den visar sig. Den känns så skör eftersom dagsljuset är så flyktigt. Allra finast tycker jag att solen är på förmiddagen; det är då man fångar solglimtarna bäst.

Följer du mig på Snapchat (jag heter sararonne där) så vet du redan vad jag har gjort. Generellt sett så använder jag Snapchat som lite ”behind the scenes” för mig och den här bloggen. Snapchat? kanske du undrar. Då ska du läsa detta: hur fungerar Snapchat?

Idag tog jag verkligen fasta på advent som en del av den här uppmaningen och tog med mig både fårskinnsfäll och kaffetermos i ryggsäcken och åkte till Ottsjöns strand. Jag testade fyrhjulsdriften på min nya bil – det är bara vägarna som är plogade och ska man parkera får man åka ut i djupsnön som både smält och frusit och levt rövare med underlaget.

Just Ottsjöns strandkant är en favorit för utflykter. Såhär vackert var det i maj – och på bilderna nedan ser ni hur det såg ut idag. Yes, det är en ren som skymtar där i bakgrunden. Bakom träden där borta fanns ett helt gäng. På sommaren kan man gå över hela sjön på ett ställe; ridvadet över Ottsjön, som vi testade i somras.

Nu ska jag iväg och fira advent på ett helt annat sätt; med adventsmys hos vänner. Hur firar ni andra advent?

I torsdags kväll sms:ade min sambo tåget går om två timmar, jag tror jag kommer upp. På fredagsmorgonen kom tåget till Åre station och som vanligt när jag får tåggäster så åkte vi raka vägen till Åre bageri för frukost.

Det var något av en snabbvisit; sent igår kväll tog han tåget ner igen eftersom han hade hela söndagen full med löparplaner. Men vi gjorde det mesta av lördagen med långfrukost och utflykt till Ottsjö som låg inbäddat i dimma. Lite senare på kvällen åt vi middag på Werséns innan jag skjutsade in honom till Östersund och nattåget som väntade.

Ungefär såhär såg stora delar av min lördag ut:

Igår gjorde jag och Annika något som stått på min bucket list för Åre under lång, lång tid: vi åkte till Ottsjö och letade upp ridvadet över Ottsjön. Det är ungefär 500-700 meter långt och allra djupast är det i början precis när du ska gå i och ca 70 meter ut. Det gör att man blir lite tveksam och undrar om det här verkligen är rätt ställe – dessutom står det att man ska ta sikte på en vit skylt på andra sidan, men någon sådan såg inte vi.

Ridvadsrundan är led 262 på ledkartan. Vi parkerade vid Ottsjöbua och gick asfaltsvägen tillbaka samma väg som vi kom. När man tror att man kanske är på fel väg så visar en skylt höger ner i diket och sedan följer man en stig rund 2-3 kilometer. Där stigen tar slut visar en skylt vägen mot Vallbo rätt ut mot sjön.

Vi funderade väldigt mycket på om det här verkligen var rätt ställe; skylten visade förvisso rätt ut i vattnet men jag litar inte på någon skyltning och dessutom undrade jag hur hästarna brukade komma upp på klipporna och stenarna som kantade sjön.

Eftersom vi var så osäkra så gick vi genom snår och mossa och sly en bit till, eftersom vi såg en annan person långt där borta som gick över sjön. Men det går som ett djupt dike några meter ut på alla andra ställen än just ridvadet så det första stället var det rätta stället.

Botten består av räfflad sand precis hela tiden och det i sig är rätt så magiskt. Jag vet inte exakt vad temperaturen låg på men jag gissar på någonstans mellan 18-21 grader. Det var behagligt för benen men det hade varit kallt mot magen.

Som mest går vattnet upp till halva låren för en lång person som mig, och det är som sagt precis i början. När man närmar sig sandbanken på andra sidan så blir det grundare och en lång bit hade vi vatten bara upp till vaderna.

Ridvadet är ett kul ställe men roligast är det nog från sandstrandssidan. Parkera alltså inte i Ottsjö utan åk rakt fram mot Vålådalen och promenera till sandstranden när du kört över Storån.