Vi körde genom alla slags väder på väg norrut. Den mesta vintern mötte vi i Gävle. I Hälsingland var det soligt. Karavanerna med påskfirare på väg hem från fjällen mötte oss efter Tönnebro men hemma i skogen en bit från huset var det tyst och lugnt och tomt. Eller kanske inte så tomt egentligen. Ibland undrar jag hur många vilda djur som finns inom en radius på några hundra meter.

Jag har många favoritstigar i Hälsingland och väljer dem efter humör. Hälsingeleden, Flottarleden – och så stigarna kring Skålsjögården som jag vill ta revansch på. Alla skogsvägar som finns häromkring är som en dröm att cykla på; det finns alltid något att upptäcka. Böljande landsvägar kantade av tallar och lupiner för snabba landsvägshjul. Och grusvägar som letar sig allt längre in bland skog och kalhyggen för min upptäckarcross.

Idag gick vi en ny skogsväg som slingrade sig in i skogen. Tallarna gick i ombre från ljust till mörkt till grönt och marken var torr och knastrig. Vid en glänta alldeles vid vägens slut fanns det ett särskilt lugn. Solen värmde och vinden var stilla. Ett perfekt ställe att lägga sig ner i mossan och fundera på hur ljuvligt livet är om man bara tillåter det.