Ni som följer mig på Snapchat (jag heter sararonne) vet att det satt långt inne ikväll. Den där tröskeln var hög. Och längdspåret kändes så himla långt borta. Men så hände det där magiska. Det vill säga: jag tog tag i mig själv. Och så klädde jag på mig underställ och längdpjäxor och satte pannlampan på huvudet och gick ut.

Jag hann trilla en gång i nedförsbacken utanför huset; det var en stor isfläck under nysnön och pjäxorna är hala. Jag tänkte först att det var ett dåligt tecken – men det var det inte. För jag tog mig till längdspåret i Björnen och åkte milrundan utan några andra fall. Tvärtom fick jag en magisk kväll.

Ofta är det som så att ju högre tröskel desto större är belöningen. Jag hade inte ens behövt det där månskenet eller norrskenet för att vara nöjd med kvällens längdpass. Men nu fick jag det också; kanske som en extra belöning från någon som tyckte att jag behövde det.

Snön var kärv (det var runt -11.5 grader) men spåren helt fantastiska. Snöläget är fantastiskt bra i hela Åre just nu att spåren lär vara fina oavsett var du befinner dig. Trots att jag åkte sent på kvällen så var det stadiga och fina spår och dessutom bra skejtbädd.

Min tisdagskväll sällar sig till den här kvällen för ungefär ett år sedan i min minnesbank med fina längdskidpass. En längdmil en tisdagskväll. Det är allt som behövs för att få vara lite lycklig.

Strax före jul köpte jag nya längdskidor för klassisk stil; ett par Fischer Twin Skin Race. Jag har haft mina förra längdskidor från Fischer i evigheter; de var de första skidor jag köpte och det var också skidorna som jag åkte Tjejvasan med 2012. Här är min race report från Tjejvasan – jag är fortfarande så himla nöjd med det loppet!

Hur som helst; efter att ha insett hur skönt det är med skejtskidor eftersom man inte behöver fästvalla dem – så ville jag ha ett par vallningsfria längdskidor även för klassisk skidåkning.

Jag pratar inte om sådana där vallningsfria som har fiskbensmönster och som tjuter när man åker på dem; nej jag ville ha ett par av den nya sorten. De med ”stighudar” på fästzonen som ofta kallas för ”skin” och som funkar i de flesta väder (fast inte när det blir blött i spåret, för då riskerar vattnet att frysa i de små håren).

Jag tycker inte det är särskilt kul att köpa saker som relaterar till längdskidåkning eller till cykling; många butiker med personal skulle behöva fräscha upp sina attityd till tjejer som vill köpa nya grejer. Lite som den gången en försäljare sa att jag skulle börja med bridge istället…

Hur som helst; igår eftermiddag gjorde jag premiär på mina Fischer Twin Skin Race 2016. Vi åkte till längdspåren i Edsåsdalen och allra helst hade jag velat åka något av spåren på fjället även om det var mörkt men det fick bli elljusspåret ändå.

Första varvet kändes bedrövligt. Jag tror aldrig jag åkt så dåligt som jag åkte det varvet. Ingenting funkade som det skulle; varken teknik eller mod.

Men till varv två gick det bättre; jag hade fått öva lite på utförskänslan vilket också gjorde att jag blev bättre kompis med skidorna så jag kände mig mer självsäker. Dessutom kom jag ihåg hur man åker rent tekniskt och det är en fördel när det gäller längdskidåkning…

Jag är riktigt nöjd med skidorna; jag hade bra fäste men ska glidvalla dem lite till nästa gång. Dessutom tycker jag att de är snygga!

Tyvärr måste jag köpa fler prylar; jag verkar ha tappat bort mina klassiska längdskidstavar och idag kom jag på att jag nog glömde dem i Tegefjäll när jag körde backintervaller den här gången i höstas. Igår åkte jag med mina skejtstavar men de är på tok för långa.

Lite mer lästips:

> Den gången jag gick på Mikaelas längdskidskola (tips om du ska till Funäsfjällen!)

> Den gången jag fick en skidlektion av teamchefen i Ski Team Pro Am (världens första proffslag för tjejer)

> När det var -20 i byn och -3 i spåret

Vilken fantastisk dag det här blev till slut. Jag pratar inte bara om Kallas fantastiska skiathlonlopp där hon öppnade OS med ett silver, och grymma Marit Björgen som tog guldet och som faktiskt skulle kunna ta guld i allt hon kör i OS. Nej, jag pratar också om vädret. Detta väder som kan skilja sig så mycket åt från en dag till en annan att det är ett ständigt samtalsämne för oss svenskar.

Morgonen började dimmigt. Jag låg länge och drog mig i sängen och gick upp lagom till damernas OS-start. Grabbarna stack ut i backen och jag letade upp mina längdskidor från förrådet. Sist jag använde dem var i julas – då vallade jag med klister. Jag öppnade dörren och spanade in vädret, kände lite på snön och skickade iväg sms med vallafrågor till mina experter Viktor och Malin. Sedan började jag rengöra skidorna för jag insåg att klister inte var vad som skulle funka bäst i spåret idag.

Efter grön base wax vallade jag med lila och åkte iväg till spåren i Björnen – Åres längdskidcenter. Solen strålade, granarna var snötyngda, himlen var knallblå och ett gäng hundspann var ivriga att komma iväg. Längdspåren var riktigt fina och jag hade bra fäste (lite sämre glid dock) och skidade runt och tänkte på hur jäkla bra jag faktiskt har det. Vilken lycka att få uppleva sådan här natur kombinerad med stillhet och tunga andetag. Hjärtat skrattade inombords.

Längdåkning förresten, det kan vara det jobbigaste jag vet i träningsväg. Jag åkte Tjejvasan för några år sedan och är väldigt nöjd med mitt lopp – men så mycket mer än 3 mil skulle jag inte orka med. Så som jag upplever det är 3 mil skidor mycket jobbigare än ett marathon. Och mycket jobbigare än många mil på cykel. Därför är jag otroligt imponerad över alla Vasaloppsåkare och tycker att det är fascinerande att många förundras över ultralöpare – men i samma andetag inte ens reflekterar över hur många som tar sig igenom de 9 milen mellan Sälen och Mora och hur starkt det är!