Det här med att vara still och inaktiv passar inte mig. Inte för att jag längtar efter svett och mjölksyra – utan mest för att man inte upplever så himla mycket i en fåtölj. Det är väldigt tråkigt helt enkelt. Vi kollar på serien The Fall om kvällarna och jag lyssnar på ljudboken Fallvatten på BookBeat. Jag jobbar på som vanligt med min MacBook i knät och jag äter Naproxan och stark Alvedon.

Igår hämtade Viktor mig utanför huset. Jag tog hissen ner och så åkte vi några hundra meter till InMo där han jobbar för att stämma av lite nervbanor och rörelser i Redcord. Det gick oväntat bra och jag kunde ha raka ben i Redcorden utan att få ont vilket var ett litet glädjepiller i sig. Kvällen innan hade jag gått tvärs över gatan och tillbaka och efter den utflykten hade jag så plötsligt ont i knät att jag fick Citodon utskrivet.

I allt det onda vet jag ju att jag inte har fel på vare sig knä eller vad. Det är bara nerver som spökar. Men det gör ju lika ont för det!

Idag jagar jag min magnetröntgen som jag blivit lovad den här veckan – imorgon är det fredag och jag har en känsla av totalt oflyt i den här processen. Fick en chock när jag fick höra att röntgensvar kan dröja i veckor dock, en frustration kring ett sådant passivt liv i väntande har jag ärvt från min mamma. Nu har jag levt så mycket i väntan på en röntgentid att det upptagit mina tankar men en tid kommer inte att förändra något – det som eventuellt förändrar något är eventuell behandling efter att man fått svar. Att vänta i veckor på det har jag varken lust eller tid med.

Däremot har jag tid att lägga ytterligare pusselbitar; som hur jag upplever skillnad i känslan efter små, små övningar i Redcord till exempel. Det som är frustrerande med pusslet är beroendet av andra människor; det gör så otroligt stor skillnad om man träffar rätt i de människor man möter och som man behöver hjälp av. Så är det visserligen oavsett vad man gör i livet men det blir så påtagligt i ett sådant här läge.

Och det skulle heller inte förvåna mig om jag bara vaknade upp en dag och inte hade ont alls. Då skulle jag fira med att vintertälta. Det ska jag göra så snart jag inte har ont i benet!

Jag var hos Jessica Parnevik på InMo imorse. Efter att ha gjort lite research på flera olika håll så hade jag höga förhoppningar om att hon skulle vara bra. Hon jobbar med ett koncept som heter Athletic1080 på InMo som går ut på att optimera utifrån rörlighet, men det var inte därför jag var där. Jag var där för att kika på orsaken till mina begränsningar som jag upplever att jag har i ryggen. Jag har ju varit hos en eller två och även tre olika naprapater under årens gång, av lite olika anledningar. Man servar ju bilen så varför inte serva sin kropp, liksom. Utmaningen ligger i att man alltid får lite olika svar på vad som inte riktigt lirar i kroppen.

Jessica gick igenom lite rörlighet och hur kroppen reagerade på det, för att härleda till varför jag är stel i delar av ryggen. Sedan behandlade hon genom att trycka på lite olika ställen – och visade på ett rätt omedelbart positivt resultat. Vi gjorde ett gäng dynamiska övningar som mjukade upp de delarna i ryggen som känts fastlåsta. Det bästa sättet att beskriva det på är nog en liknelse: istället för att öppna dörren utifrån så testade vi att öppna dörren inifrån. Fast, kopplat till kroppen liksom. Det är coolt vilken stor skillnad det kan göra!

Nu ska jag köra mina övningar flitigt varje dag i två veckor  – och sedan ska jag dit för att utvärdera lite resultat. Kroppen alltså, häftig grej!

Efteråt begav jag mig till söder för kompislunch på trevliga Love food cafe. En hipsterhöjdare! Jag valde pulled pork med portobello och sötpotatis. Ett tips!