Idag gjorde jag äntligen utomhuspremiär för säsongen på kolfiberracern. Solen sken men det blåste kallt på förmiddagen så jag väntade till eftermiddagen så att det hann bli ännu lite varmare innan jag trampade iväg på en av mina favoritrundor i Hälsingland.

Jag mötte några t-shirtmänniskor som påtade i sina trädgårdar men själv hade jag Craft Storm Bib (vinterbyxor) och tre lager på överkroppen. Jag garderade mig med booties på fötterna (skönt, så man slipper frysa) men jag hade vanliga sommarhandskar.

Mina vanliga sportglasögon hade jag glömt hemma så jag fick ta mina piloter från Bliz på näsan, men det funkade rätt så bra. Det blir ju lite mer luftgenomströmning så ibland rann tårarna av fartvinden, men det var nog lyckotårar i sådana fall.

Första halvan gick jädrans snabbt för då hade jag vinden i ryggen och böljande utförslöpor på biltomma vägar där jag mötte en och annan motorcykel som kanske också gjorde en av barmarksäsongens första turer.

Varje gång jag cyklar så tänker jag på hur mycket jag älskar det – känslan av frihet är enorm. Riktigt enorm! Varje gång jag cyklar och dundrar ut i en nedförsbacke så tänker jag också ”hoppas alla skruvar sitter i”. Jag har nog inte cyklat utför en enda gång utan att ha tänkt den tanken. Alla skruvar satt som de skulle den här gången också – och jag är enormt glad över dagens cykelpremiär.

Det var nog lite tur att jag aldrig kollade hur kallt det var ute – på riktigt – innan jag knöt på mig mina Icebugs och begav mig iväg. Jag snabbkollade bara appen som sa -11 grader, och så kikade jag ut genom fönstret och det var alldeles supersoligt. Jag är inte dummare än att jag kan lägga ihop ett och två och vet ungefär precis hur fruktansvärt vackert det är ute när det är alldeles fasansfullt kallt, men kanske var det också därför jag begav mig ut. För att få leva en stund alldeles mitt i det.

När jag kom hem visade termometern lite mer än -20 grader. Snön var alldeles sträv och kärv och decembersolen som är blyg men bländande, gnistrade mellan träden.

Jag tassade med små, korta steg mellan snötyngda granar och hus som höll värmen med sprakande brasor och kaminer. Det är i alla fall på det sättet vi gör här hemma – matar vedträd efter vedträd in i vår kamin som ger en behaglig värme i vardagsrummet till kopp på kopp med förmiddagskaffe.

Julen i Hälsingland blev en snöig och alldeles perfekt historia utan att egentligen vara så märkvärdig. Men som alltid i livet så är det allt det lilla i livet som blir det stora. Från pappas risgrynsgröt på morgonen – med mormors röda äppelmos och nypressad juice, till promenaden ner till älven och glögg vid isen. Sedan en kort löptur i snön och en lugn eftermiddag utan vare sig krav eller måsten.

Julbordet ordnade sig också alldeles strålande fint och min önskan om inkokt lax hörsammades och var alldeles fantastiskt god tillsammans med hollandaisesås. På juldagen åt vi traditionsenligt lutfisk följt av ris á la malta och vår stora vinprovning med en stor ostlåda på kvällen.

Det har varit gnistrande kallt ute hela dagen och termometern visade -25 grader när vi åkte på julotta till Hällbo kapell. I det tidiga morgonmörkret mötte oss hundratals marschaller och en vacker kyrkokör med en mezzosopran som nästan lyfte taket. Senare på eftermiddagen fortsatte vi ljusfesten och vi tände massor med marschaller från huset ner till älven. Sagolikt!