Trappan upp till Galgberget i Halmstad, den som börjar typ där gamla sporthallen låg, är klassisk mark för trappintervaller (och backintervaller alldeles bredvid). Trappan mäter cirka 100 trappsteg, och fortsätter man rätt upp i backen fortsätter det med fler trapport ända upp till tornet.

Att köra hela vägen upp är något av en överkurs – de 100 stegen i första trappan räcker gott och väl till att få darr i benen och maxat flås.

Jag har sprungit i de där trapporna på regelbunden basis för några år sedan när jag bodde i Halmstad mer permanent. Då gjorde jag 10 vändor eftersom jag tyckte att 1000 trappsteg var rätt så schysst. Jag minns särskilt dagen efter första gången jag sprang trappintervaller; vilken träningsvärk jag hade i framförallt vaderna!

Gårdagens intervaller tog riktigt bra i baksida lår och jag hade darr i musklerna hela vägen hem. Hur träningsvärken utvecklar sig återstår att se; men jag konstaterar att jag inte är lika stark i trapporna som förr. Jag konstaterar också att trappintervaller är sjukt effektivt; och att jag ska springa fler av den sorten!

Mitt löfte till mig själv inför kommande sommardagar i Halmstad är att utmana trappan upp till Galgberget fler gånger. Och att dessutom köra hela vägen upp till tornet några gånger!

Upp till Galgberget kan man springa riktigt bra trappintervaller och det tog jag fasta på idag. 8 vändor upp och ner och pulsen nådde upp en bit över tröskelpuls varje gång. Det är en annorlunda känsla i kroppen än tröskel vid flack löpning tycker jag. Stumheten i benen kommer snabbare och är mer aggressiv. Ni vet känslan när halsen liksom snörps igen när man försöker ta djupa andetag och där det känns som om mjölksyran liksom forsar ut med andedräkten.

Efteråt tog jag ett varv på slingan på berget i ultralångsamt tempo och joggade ur benen. När jag sneddade över djurkyrkogården mötte jag en ensam katt som var sällskapssjuk. Kanske hade den hälsat på en kompis? Jag hoppas den hittade hem.

Dagens frisyr – fiskbensfläta.