Efter jobbet igår tog jag med mig Hazel och åkte till Edsåsdalen. Jag parkerade vid Köja (en STF-anläggning) och promenerade nedför skidbacken. Där nere, bredvid skidskyttestadion, börjar spåren. På vintern finns här finfina längdspår som går i skogen och ut på fjället – och sommartid leder lederna rakt ut och rätt upp.

Vi valde Grofjällsrundan och efter en kilometer gick det bara uppför i två till. Jag var vid rätt så gott mod; stigen var fin även om det var segt med den konstanta stigningen. Här och var gick det utomordentligt fint att springa oavsett lutning – det var de gånger som det var utlagd spång. Det var välskyltat och jag var övertygad om att det här skulle bli en riktigt fin runda.

Men det blev inte riktigt så.

När Grofjällsrundan väl vikt av från stigen som den också delade med en bit av Fjällmaratonstigen, ja då blev det blött och snudd på myrsjukt. I flera kilometer sprang jag i vatten alldeles vid trädgränsen. Det var blött och riktigt otrevligt; framförallt kom vätan från att det var så många som trampat marken för mig. Det var som om det gått ett kavalleri med tio man i bredd. Just den här delen av leden hade också varit del av Fjällmaratonstigen, fast en annan av deltävlingarna.

Framme vid Grofjällsstugan började det bli bättre och de sista kilometrarna ner till Köja gick på slingrande, smala stigar som lockar en att ömsom flyga fram, ömsom snubbla över dolda rötter.

Det var fantastiskt fin att springa längs med den porlande bäcken som en bit nedströms bjuder på härliga höljer att bada i – definitivt ett alternativ till klassiska badpalatset i Ullån.

Men, den allra sista biten blev det tråkigt igen. Då gick leden på det som vintertid är skidspår: en genomtråkig skogsväg i skogen som varken bjuder på utsikt eller annan spänning.

Det blev runt 11 km löpning in på kontot till slut; och biten från Grofjällsstugan och två-tre kilometer ner till dalenm räddade hela rundan.

Här är förresten en annan gång jag var i Edsåsdalen; mitt på fjället och mitt i natten!

När orden inte räcker till. Tur man har en kamera!

I torsdags kväll samlades ett gäng på Houdini i Åre för att för egen maskin ta sig upp till Vita Renen i Edsåsdalen. Jag och Pernilla gick med snöskor och de flesta andra tog turskidor eller valde att gå randonné. Mörkret hade lagt sig flera timmar innan så när vi parkerade vid Köjagården i Edsåsdalen tog vi på oss pannlamporna och började gå uppför skidbacken. Där liften slutade lade sig kvällen som ett kompakt mörker runt omkring oss och det var bara ljudet från snöskorna mot snön och ljuskäglorna från lamporna. Eftersom det gick uppför i runt 4 km, inte alltid jättebrant men ändå, fick terrängen styra konversationen. Ibland var det helt tyst, förutom knarrandet från snön.

Uppe på fjället lyste ljusen från fönstren på Vita Renen. Det knastrade i den öppna spisen och det var som att öppna dörren till några årtionden bakåt i tiden. Det var gemytligt och härligt och snart blev vi serverade mat och dricka. Aldrig har väl vattnet smakat så gott som just då, eller en tallrik renskav varit så smakrik.

Någon timme senare promenerade vi neråt igen. Då hade man förvisso önskat ha skidor under fötterna men istället blev det en lätt promenad i nedförsbacke – och mer prat än när vi gick uppför. På några ställen såg vi färska spår av älg som promenerat framför oss och hade det bara varit ljust hade vi säkert sett hur den stod och tittade på oss. Istället drogs våra blickar mot en stjärnklar och stilla himmel.

Det var en klart värd torsdagskväll. Är du i Åre ska du hålla utkik på Houdini Åre på Facebook för fler kvällsarrangemang. Dessutom ska du passa på att tolka upp till Vita Renen eller ta dig dit för egen kraft. Vill du gå med snöskor så kan du hyra på Rent-a-plagg, annars funkar turskidor fint.